När känslor står i vägen...

Nu har det blivit sådär jävla sorgligt och drygt som fan. När känslor blir inblandade. Jag faller sällan för killar och blir kär/förälskad, kalla det vad du vill, men när jag väl blir det så är det alltid någonting som (tydligen) går emot. Känslor (av min erfarenhet) gör saker och ting svårare. Jag undrar om jag är en jinx eller om det bara inte ska vara så bra för mig.

image335Nu har jag råkat bli kär i en kille som lever ett väldigt annorlunda liv mot mig och dessutom långt ifrån. Tyvärr kan man inte bara leva på kärlek och känslor, man måste vara realistisk med. Tyvärr kan man inte heller välja vem man ska falla för. Om jag hade kunnat det, så hade jag faktiskt inte skrivit detta just nu.
Ska man verkligen behöva diskutera hur man känner, vart man står och vad man härnäst ska göra, när man träffat en kille som man tycker om och som dessutom tycker om en tillbaka, som han säger? Borde inte förälskelse vara lättare? Hur och när blir man tillsammans, är det någonting man efter diskussion gemensamt kommer fram till? Ska man överväga huruvida det är ens lämpligt i ens nuvarande situation att man blir tillsammans med någon man är kär i, för att det inte passar just nu? Ska man gå och fundera på detta ett tag för att komma fram till att det kanske inte passar just nu. Å ena sidan känns det som slöseri med tid. Det känns som för många gråzoner och ovisshet för mig nu. Jag vet inte var jag står och han vet inte heller var han står. Han vet inte vad han vill och kan inte ge mig svar iheller. Men vi enas om en underbar helg tillsammans.

image337Som den personifierade kräftan jag är drar jag mig väldigt lätt undan, in i mitt trygga skal där ingen kan nå mig och såra mina känslor. Hellre det än att höra det där "Det går inte". Särskilt igår och hela dagen idag har jag känt av den känslan mer och mer, att jag vill dra mig tillbaka innan jag blir sårad. Och något jobbigare blir det eftersom han är så fruktansvärt lik mig (Ja eller hur.. han är också kräfta) och känner på många sätt, precis likadant som jag gör. Han drar sig tillbaka och jag drar mig tillbaka. Vi analyserar på håll, väger för och nackdelar och kommer inte fram till någonting alls. För hur svårt kan det egentligen vara..? Antingen så är det vi eller inte..eller?

image336Det enda jag tänker på är varje gång han tog min hand, tittade på mig och hur han fick mig att må. Hur det surrade i magen varje gång han pussade mig och för varje kyss jag skulle förevigat om jag bara kunde. Hur hans varma hand höll min hand när vi var ute och gick och hur hans fingrar lekte med mina. Hans armar omkring mig där jag ville stanna, med slutna ögon och frysa just då, just det tillfället. För just då, mina vänner - var jag hans. I det ögonblicket var jag hans och jag trivdes med det. Och när sentimamrna närmade sig och vi låg så perfekt med benen omkring varandra och hans händer och armar omkring mig kände jag ett lyckorus, han är så fin. Jag längtar tillbaka till just då och vill ha mer av det och mer av honom. Varje gång min mobil gör ljud ifrån sig hoppas jag att det är från honom med små bevis om att han tycker om mig med, att han tänker på mig och saknar mig och det är med enorm kraftansträngning som jag tvingar mig själv att inte skicka meddelanden åt honom hela tiden - tänk om det inte är besvarat, tänk om det är för mycket. Tänk om jag är för mycket..

Vad gör jag nu? Ska jag ens göra någonting alls..?

Kommentarer
Postat av: Girl Goes Mom

Åh Maddis.. Den svåraste frågan av alla. Hur skall man hantera känslor? Svaret på det är så induviduellt. Både för dig och för honom känns det här olika, mot för om det vore två andra personer i samma situation. Ingen kan ge riktiga råd i den här sitsen.
Magkänsla, magkänsla och MAGKÄNSLA... De tär det enda kag kan säga. Ja... Så givetvis lycka tilll!

Postat av: Hello

Ååå jag ryser i kroppen och får ont i magen på samma gång när jag läser ditt inlägg. Varför ska det vara så jävla svårt med kärlek och känslor? Varför "är" det bara inte? Önskar verkligen att det här slutar enligt "amor vincit omnia"...

2007-09-06 @ 08:45:55
Postat av: Pernilla

Känner du att det är honom du vill ha så kör på bara!
Om han är lik dig och drar sig undan för att tänka, så kommer uppskatta att du tar första steget. Han mår nog precis som du gör just nu, skicka sms och säg vad du känner.
Det går att få det att funka! Kenny och jag hade 55 mil ifrån varandra ibörjan, men vi fick det att funka till hans flyttade hit. Allt går bara man vill, ingenting är om omöjligt. Det är bättre att ge det ett försök än att vända ryggen till och ångra sig i resten av ens liv.
Lycka till.
Kram//Pernilla

2007-09-06 @ 10:27:28
URL: http://thisismylife.blogdog.se
Postat av: elliz

Det blir bättre Maddi, Jag har inga visdomsord alls att ge dig i denna frågan:( Följ ditt hjärt! Puss gumman!

2007-09-06 @ 10:28:12
Postat av: Kim

Snäckan... Följ den där magkänslan, den slår sällan fel!! :o)

2007-09-06 @ 12:20:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback