Ingen jävla nougat mer...

Ni som har följt denna publika bloggen detta året har följt mig genom mycket. Genom väldigt många förändringar i mitt liv. Allt vad jag bestämt mig för, hur målmedveten jag är och faktiskt lyckats genomföra. Jag har haft tålmodighet och faktiskt lyckats genomföra det jag planerat.
Ni som följt min blogg sedan 7 år tillbaka på Lunarstorm har följt mig genom mer än så och ni - ni som läst min självbiografis första utkast, har följt mitt hela liv.
Med det hoppas jag att ni fått upp den bilden av mig som jag själv vill tycka - att jag är målmedveten, tillräckligt envis och tålmodig och att jag gör det jag planerat.

När denna bloggen startades hade jag just genomgått en stor förändring i mitt liv, nämligen bukplastiken. Jag höll på att återhämta mig men jag klarade det galant. Jag hade innan dess bestämt mig för denna operationen och själv sett till att det hände.
I början på året fick jag
implantaten. Ni som följt mig sedan dess vet hur jag kämpade för att få det genomfört men jag lyckades.
Hur mitt hem förändrats, mitt liv och allt som rör mig - bara detta året. Det har varit enormt händelserikt redan och det är med en enträgen nyfikenhet jag ser fram emot resten.

image330Ni som läst om min viktminskning (74kg) kan även där ana min målmedvetenhet och mitt enorma tålamod. I höstas när mitt liv vändes upp och ner, och jag mådde väldigt dåligt gick jag ner till 48 kilo vilket även jag kan tycka var för lite för min kroppsbyggnad, jag har ju faktiskt väldiga markanta drag. Mina kindben syntes alldeles för mycket, mina revben blev placebo för avsaknaden av bröst och höftbenen kunde slå ihjäl den som stod mig närmast om jag skulle få för mig att göra nån hula-hula dans.

Men efterhand att jag mådde bättre, särskilt efter att jag började jobba igen, så började jag sakta gå upp lite i vikt igen. Jag stannade på 56,57kg och det är vad jag väger idag  vilket är fullkomligt normalt med en BMI på ca 22. Så jag antar att jag borde vara nöjd med det - att jag är normalviktig. Men jag vill faktiskt gå ner till ca 52 - för då trivdes JAG. Och när allt kommer till kritan är det väl det som allt handlar om - att trivas med sig själv?

Och här kommer det jävligaste - jag vet, att min största fiende är mitt dubbelnougat. Chokladen jag inte kan få nog av. Jag är tacksam att jag inte lagrat på mig fett utav helvete och gått upp i vikt av chokladen men let's face it, det främjar knappast någon viktminskning.
För några månader sedan inledde jag operation "ingen choklad" och det gick rakt åt helvete för att jag har ingen jävla karaktär när det gäller detta. Om någon håller fram choklad åt mig, i synnerhet nougat så tar jag. Jag tackar inte nej. Det är fan nästan på gränsen att jag snor ungars choklad. Jag blir som Homer när jag känner doften eller ser nougat, som dregglar, med ögonen hängandes halvt ut genom huvudet. "Mmmm C H O C O L A T E..." Nu när jag tänker på det, känns det som ett missbruk (nej det är inte så allvarligt). Men detta är mitt första steg - ingen choklad, ingen nougat. Nu får det räcka. Jag ska nu se till att jag kommer ner till 52kg, på ett eller annat sätt, på MITT sätt. Tanken att faktiskt börja äta mat har slagit mig likaså att kanske äta varje dag till och med?

Och jag skulle uppskatta kommentarer som peppar mig och stöttar mig och inget jävla trams om att "men du behöver inte...." eller "Du ser bra ut som du gör". Jag vet att jag inte behöver. Men JAG vill.

image331
Ett exempel på irritation om viktdiskussioner. Jag och en nära vän till mig vägde vid ett tillfälle exakt lika mycket. Vi är exakt lika korta. Vi hade exakt likadana mått över byst, midja och höft. Det kändes bisarrt för mig för att jag såg hennes kropp med andra ögon än vad jag såg min egen - jag ville ju vara i hennes storlek.
När jag vägde mellan 50-52, ja nästan till och med 54kg så tyckte min vän att jag vägde alldeles för lite. Hon tyckte att jag skulle gå upp mer i vikt. Och vare sig man är för tjock eller för smal eller till och med normalviktig, så är det lika jävla ledsamt att höra sånt. Särskilt som det inte var något fel på min vikt.
Men nu när jag gått upp några kilon har hon gått ner några kilon, och väger nu runt 52. Hon kom hem till mig en eftermiddag och hon ser ju fantastisk ut. Hon verkar trivas bättre med sig själv och är både glad och stolt över sin prestation, med all rätt. Men så stod jag där och tittade på henne och tänkte.. "Vad var det nu HON sa till mig när jag vägde 52..? Vi med samma mått... samma längd". Hon stod där, nöjd med sig själv och jag funderade på om jag skulle säga åt henne att nej, hon får nog ta och gå upp i vikt igen. Visst hade hon blivit ledsen/besviken? Istället för att stötta henne.. som vänner bör, oavsett sina egna åsikter. Jag tycker inte att hon bör gå upp. Jag tycker inte att hon bör gå ner heller. Jag tycker att hon ska väga som hon vill och trivs, oavsett vad så är hon snygg och betyder lika mycket för mig. Men det hade varit skönt om jag också kunde få det stödet.

Det känns som om "bara för att" jag redan gått ner så drastiskt i vikr borde jag vara nöjd och sluta nu, men som jag sa innan, handlar det inte om vad man trivs med? Det är faktiskt inte så, att man efter en VBG går automatiskt ner i vikt och håller den vikten man vill ha. Jag måste faktiskt kämpa lika mycket som alla ni andra för att gå ner i vikt. Exempelvis om jag frossar i choklad, godis, chips, gräddbakelser etc, vore det logiskt att gå ner i vikt då när man lagrar allt det fettet? Inte i mina öron. Bör nämnas att att jag varit opererad i 10 år nu och min kropp har vant sig vid den mängd mat jag intar, vilket har blivit normalt för min kropp (att leva på "svältnivå" och behöver inte mer). Tyvärr måste jag erkänna att jag inte direkt varit schysst min kropp och tillfört den näring jag egentligen behöver. Så i stora drag är min kropp nu van vid nästintill ingenting alls. Och det måste jag nog göra någonting åt..  men det är ett annat blogginlägg för kontentan av detta inlägget är - ingen jävla nougat mer...



image332
Tyvärr är det väl så, att de flesta av oss har snedvriden bild av oss själva.
Jag känner dessvärre igen mig i denna bilden...

Kommentarer
Postat av: Gabriella

Att sluta helt med något du älskar så mkt (chokladen) kan jag känna är dumt, däremot behöver du inte äta det varje dag? Jag vet att jag oxo "borde" sluta med en del saker jag proppar i mig, men varför ta bort ett previlegium man själv VILL ha? Bästa anser jag att kunna hitta balansen där emellan.

Postat av: Jasas

Sätt ut ett visst datum då du får äta chokladen! Så har du något att se fram emot. Ska du aldrig mer äta dubbenougat, menar du? Det som är så gott! Det är ju en utav dina passioner? Men jag peppar dig som fan från sidan av din blogg!!

2007-09-05 @ 13:22:00
Postat av: Pernilla

Jag vet precis vad du menar.
Har levt med anorexi och ätstörningar sen jag var 14 år är 22 år nu.
Kommer aldrig kunna se mig i spegeln och se vad alla andra ser. Den sista bilden i ditt inlägg är helt klokren, precis det jag ser. Precis det jag såg när jag vägde 32 kg.
Riktigt bra inlägg som vanligt.
Kram

2007-09-05 @ 13:35:41
URL: http://thisismylife.blogdog.se
Postat av: Aleex

Jag beundrar din styrka & din envisa vilja.
Du har fått stå ut med mycket men se på dig, du verkar ha det rätt bra nu , du har två fina pojkar, ser bra ut , förstår om du vill dra ner på vissa saker , men allt går bara man vill och viljan är det ju inte fel på i ditt fall !
Keep on going !

2007-09-05 @ 14:34:41
URL: http://www.koskenkorvasdotter.blogspot.com
Postat av: Incka

Men.. dubbelnougaten kan man väl inte lägga av med helt?! Jag själv försöker gå ner i vikt nu och äter bara bra mat, MEN jag tänker iaf tillåta mig att äta dubbelnougat på lördagar. Jag tror inte på helt förbud, så satsa inte på det.. Det funkar nog inte!
Vill Du gå ner i vikt för att må bra, så är det klart att Du ska få göra det!

2007-09-05 @ 14:42:04
URL: http://incka.se
Postat av: Marie

Nu fick du en röst av mig. Och den sista bilden är så skrämmande sann. Men dubbelnougat, du jag har samma problem... Helt magiskt. Men vi har iaf en regel här hemma - inget godis sönd-torsd. Fredag och lördag är det fritt fram. Eller ja, i rimliga mängder. Nåt att testa?

2007-09-05 @ 15:04:31
URL: http://majsanx.blogg.se
Postat av: Ellen

Din styrka, din vilja, din envishet ska nu blandas till passion...du klarar detta!

2007-09-05 @ 17:40:45
Postat av: Girl Goes Mom

Kan bara säga att "sluta" med allt onyttigt är lika dåligt som att gå på bantiningskurer i alla de former. Fr när man missunnar kroppen fett, kolhydrater eller annat som den brukar nära sig på går kroppen bara in i ett viloläge, efter det tappar du givetvis en del vikt, men så fort du börjar tillföra fettet ller kolhydraterna igen (när du börjar med choklad igen) så lägger kroppen på sig blixtsnabbt! Ingen vidare idé med andra ord...
Som diabetiker fick jag rådet av en dietist, att man inte skall missunna sig helt. Bara välja en dag i veckan som "belöningsdag" då du bestämmer en VISS MÄNGD av din belöning. ex EN (eller en halv om du ahr den diciplilnen) chokladkaka. När det då känns motigt de andra dagarna kan du tänka "Men det är bara X dagar kvar tills jag får äta en!" och då ger man inte upp, eller fallar in i frossa lika lätt.
Ett tips från en diabetiker, som går på GI-dieten för blodsockrets skull.
Ps. Ät MAT med mkt protein och lite kolhydrater för att tappa vikt. Men kontentan är ÄT mat och ÄT DIG MÄTT. Annars kommer sötsuget.

2007-09-05 @ 19:46:32
URL: http://girlgoesmom.blogg.se
Postat av: Classe

Ähh vadfan man måste ju njuta av livet oxå. Och då är choklad (ja ja ja NOGAT då) EN de saker man måste unna sig ibland. men det som är frågan är ju mängden du trycker i dig..
Tar man bara en liten bit då och då så är det ingen som helst fara, bara du RÖR på dig lite. Ut och motionera lite. Och trycker du i dig en hel dubbelnogat (eller liknande) så får du väl helt enkelt röra på dig lite mer. Ta en låååång prommenad eller vadsomhelst. Man kan i princip äta vadfan som helst, bara man förbränner mer än man stoppar i sig.
Så.. För att samanfatta det hela vännen. No offence but MOVE THAT FAT ASS!! Så ska du se att du blir av med ett par kilo ganska snabbt. ,-)
Kramar om

2007-09-06 @ 12:42:15
Postat av: Cia

Jag har omvänd kroppsuppfattning om man tar den nedersta bilden. Jag ser mig precis så där smal och snärtig somjag var för 20 år sedan.... Ibland när jag provar kläder eller ser på bilder inser jag att så ju inte är fallet... men allt som oftast går jag omkring och tror att ajg är trådsmal... De få ggr insikten slår mig om att jag faktiskt inte är det kan räknas på fingrarna... men just då...ja då ska det bantas... och så är det i hela 5 minuter.

2007-09-10 @ 19:18:45
URL: http://www.mysecretwindow.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback