Veckan som gick [bilder]

Jag fick ett inlägg i min gästbok på LunarStorm av Rooxie att det var dags att skriva blogg.
Så dagens inlägg å hennes vägnar!


Jo, det var ett tag sedan jag skrev, kan skylla på tidsbrist eller helt enkelt att jag har haft annat att tänka på.

Mina barn mår bra nu efter att ha varit sjuka i perioder.
Phini hade feber i 2 dagar, Laaiti i 6 dagar. De var ömsom slöa & trötta, ömsom fulla av energi.
En dag i förra veckan somnade de bägge två mot sen eftermiddag i soffan och jag fick underbara bilder på mina sovande pojkar.
     
Jag tog Laaiti ledigt från dagis igår och spenderade tid med bara honom, som jag gjorde med Phini sist. Phini å sin tur hade också ledigt från dagis med utflykt med sin mormor. De fikade i Lund och Laaiti och jag fikade i Malmö. Laaiti var en riktig solstråle, på riktigt glatt humör och njöt av att få promenera omkring. 
Naturligtvis tog jag foton på honom också
 
Gott & Blandat är väl ett måste på utflykt?
 
I väntan på buss med banan, mums!

Förra lördagen jag jobbade (med 38.5 graders feber den morgonen) fick jag lite dåligt samvete att jag fick lämna bort barnen till mormor (som visserligen inte hade någonting emot det) så jag köpte varsin tröja åt dem. Nämnde det för min underbara vän Gabriella häromdagen, att mina barn faktiskt uppskattar att få kläder och blir tacksamma och glada, särskilt som de får tröjor som de här:
 
Laaiti säger döskalle: "döschkalalalalalala"
Phini säger döskalle:"goschoba"                 
Fråga mig inte... haha.
Barnen trivs väldigt bra hos sin mormor och morfar. Jag är oerhört tacksam för all deras hjälp och stöd. De tar hand om barnen då jag måste jobba, hämtar dem på dagis, lagar mat till dem, leker & myser med dem. Jag har inte råd att betala dem men jag köper blommor och choklad lite då & då som uppskattning.
 
Mormor stjäler en puss från Phini & Laaiti har somnat i morfars trygga famn.


Vidare kom min underbara vän Classe och hälsade på. Tänk att vi äntligen fått träffa varandra. Vi har haft fenomenal kontakt via internet, sms & telefon i flera år men aldrig kommit till skott att träffa varandra. Som om vi bodde på världens olika ändor, fast han egentligen bara bor i Lappland =P
Vi tog nån kopp kaffe och pratade & han är precis lika trevlig, rolig & härlig att umgås med som via telefon.

Dagen efter hans besök ringde floristen igen...



 
28 långstämmade vita rosor med tillhörande vas.
Alldeles underbart ljuvliga.. Jag älskar ju vita blommor.
Kan inte uttrycka min tacksamhet tillräckligt, jag finner inte ord.
Vad säger man när någon är så omtänksam och underbar som Classe är?
Jag har väl inte gjort något för att förtjäna detta..
Tack Classe. Igen & Igen & Igen.
& Igen.


-/Maddi

NMA

Min helg blev inte som planerat. Inte alls. Min ursprungliga plan var
1. Vara barnledig.
2. Jobba på lördagen. 
3. Vila upp mig.
När helgen närmade sig berättade jag för min äldsta son Phini att hans skulle vara hos sin pappa under helgen. Att pappa kommer och hämtar honom och lillebror, att de ska få åka bil, vilket de vanligtvis tycker är väldigt roligt. Märk min förvåning när min treåring säger att han inte vill till pappa, han vill vara hemma hos mamma. Jag tänkte, att han nog ångrar sig, det var nog bara en sån sak som barn säger. Om inget annat ångrar han sig nog när pappa kommer, tänkte jag. Fredagen kom och Phini var hemma från dagis då han haft feber dagen innan. Det var bestämt sedan innan att barnens pappa skulle skicka ett sms när han var utanför min port så att Phini själv kunde gå  ner till honom. Jag fick det väntade smset och skickade tillbaka att Phini vägrade, han ville stanna hemma.
Barnens pappa kom upp och Phini ställde sig något bakom mig och höll om mitt ben och upprepade att han skulle stanna hemma. Jag tvingar naturligtvis inte min son till någonting så hemma var det. Barnens pappa hämtade då lillebror från bilen (som han hämtat på dagis enligt sedvanliga rutiner) som också fick stanna hemma. Barnens pappa tycker inte man ska sära på syskonen. Jag, å andra sidan har en del motargument. Barnen behöver komma ifrån varandra med och få chans att spendera kvalitétstid med vardera förälder. Laaiti i synnerhet behöver enormt mycket kvalitétstid med sin pappa som faktiskt aldrig tog honom till sig som sin förstfödda. Alla gånger han hade Phini mot bröstet när han var bebis, men aldrig med Laaiti. Alla flaskor han gav Phini men aldrig Laaiti etc etc.
Jag tyckte detta var ett ypperligt tillfälle. Vidare tycker jag det är oschysst mot Laaiti, som till och med redan satt i bilen, inställd på att åka hem till pappa, som blir helt plötsligt, utan förklaring, lämnad till mamma igen. Hur ska han förstå? Bara för att Phini inte vill, ska Laaiti bli  berövad umgänge med sin pappa?
Barnens pappa smällde hårt igen dörren när han gick för att hämta Laaiti, varpå Phini säger "pappa är arg". Jag förklarade för Phini att det inte var hans fel att pappa är arg. På väg ut igen skriker han i trappan "tack så mycket för att du sabbar mellan mig och mina ungar" efter att han frågat mig om jag sagt någonting för att påverka barnen då de inte vill hem till honom. Som sedvanligt är det mitt fel att de inte vill hem till honom, för att..? Vad? Barnen kan inte ha egen vilja? Han kan inte ha gjort någonting galet?

Mot fredag eftermiddag och kväll blev både Laaiti och jag sjuka. Vi fick feber och kände oss slöa. Vi var minst lika gnälliga bägge två. Jag förvarnade min chef att jag var sjuk men skulle se hur jag kände mig mot morgonen. Jag somnade kl 20.00 den kvällen.
Morgonen kom och vi hade, bägge två, fortfarande feber. Jag smsa chefen och förklarade läget men sa också att om det krisade till sig så ska jag försöka ordna barnvakt, vilket han skulle uppskatta om jag kunde. Jag ringde mamma som kunde se om barnen under lördagen, proppade mig full med panodil och hoppade in i duschen och iväg till jobb där ipren väntade på mig.
Studion var fullbokat och jag hade mycket att göra. Chefen var generös att kompensera mig då jag arbetade sjuk med bonuslön. Tack, jag uppskattar uppskattningen.
Lördagkväll var det pizza för min del som inte orka laga mat, barnen hade ätit hos mormor. Kvällen var fortsatt lugn, Charlotte kom över en stund och vi åt faktiskt tillsammans.
Natten mellan lördag-söndag var dryg då Laaiti febertoppade med frossa. Vi satt uppe halva natten och resterande del av natten spenderades i min säng med ett öppet fönster för att hindra febern från att stiga ytterligare.
Mamma kom över mot morgonen med alvedon hon hämtat hos Madde och jag försökte sysselsätta mina barn.
De fick måla, klippa och köra bil på en bilbana jag ritat åt dem. Jag suger på det, förresten. Att RITA bilbanor. Det blev några uppskattade streck som min son, med sin livliga fantasi, kunde se att det var en bana just för bilar.

  
Uppskattad spartansk bilbana, design by undertecknad.


Vidare, när jag loggade in på lunar, hade jag fått ett fint lunarmail av en tjej som skrev:

Skickat: Lör 17 mar 21:43  

Hej! 
 
Jag har precis börjat läsa din blogg och tycker att du är otroligt vacker! Är du modell? Du skulle iaf passa väldigt bra på Nocturnal Model Agency
http://www.nocturnalmodels.com


Hur reagerar man på det? Tack? Tack, för att du tycker jag är vacker =)
Jag kikade på länken och måste medge att det är nog den enda modellsajt som faktiskt faller mig i smaken. Alternativa modeller. Så jag tänkte för själv "A vatt da fack har jag att förlora" så jag ansökte, haha!
Om jag får ett "Nej-du-är-ful-som-stryk-vi-vill-aldrig-mer-se-din-nuna" svar så kommer jag naturligtvis inte hålla er uppdaterade. Om jag däremor skulle, mot förmodan, få ett någorlunda positivt svar, måhända att jag nämner en rad eller två om detta. Tills dess, ta en titt själv på NMA.



-/Maddi

Omtanke, kärlek & älska

Igår var faktiskt en väldigt fin dag, omvävd av omtanke och kärlek.
Det tycktes vara dagens tema igår.

Min underbara vännina Madeleine var tvungen att springa iväg ett ärende så jag sprang bort för att se efter hennes sjuka son Kevin. När jag var där ringde min telefon. Det var från lokala floristen som undrade om jag skulle vara hemma för att ta emot ett blombud. "Va..?" Tjejen på andra sidan luren märkte min förvåning och frågade om det så oväntat. "Öh.. ja. Blommor? Till mig?" Jag var förvånad. Jag började tänka igenom varför jag skulle få blommor och vem det kunde vara från. Dagens datum.. nej, jag fyller inte år. Det är ingen årsdag som ska firas. Beundrare? Nja, inte som skulle lägga ner pengar på mig i  alla fall, haha. Vän? Jo, visserligen men åter till föregående påstående..

Jag hämtade mina kottar som vanligt på dagis och fann en bukett väntades på mig utanför dörren. Eller, ja.. Laaiti hittade den, plockade upp den och gav den till mig. Jag gick in i lägenheten och var tvungen att stilla nyfikenheten. Öppnade omslagspappret och såg de vackra vita tulpanerna. Jag letade febrilt efter ett kort så jag vet vem som tänker på mig och vem jag ska tacka. Jag hittade ett litet kuvert och öppnade det för att läsa några väldigt fina rader. Kan man något annat än att le? Tack till min underbaraste Classe sin tänkte på mig.
Jag uppskattar din vänskap, jag uppskattar dig.
Tack för att Du finns!
♥♥♥♥♥♥♥♥
 
♥♥♥♥♥♥♥♥
(Klicka på bilderna för full visning)

Barnen och jag tog en promenad till Ica, köpte middag, lite godis & lite glass. Det kan man få lov att unna sig ibland. På hemvägen började Phini frysa och sa att han var trött så jag föreslog att han skulle gå och lägga sig i mammas säng när vi kom hem. Vilket han gjorde så fort stövlarna åkt av.
Jag och Laaiti lagade mat och jag hörde hur Phini började skrika i panik från mitt sovrum. Jag gick in och lyfte upp honom i famnen och kände hur varm han var. Han hade förmodligen antingen haft mardröm eller feberyra. Jag tog tempen på honom (39.1°C) samt  gav honom Alvedon. Han ville sova lite till så jag la honom i min säng igen.
Laaiti och jag satte oss ner och åt lite mat tillsammans och jag väckte Phini ett tag senare.
Vi tog med alla kuddar och täcke in till vardagsrummet, jag gav barnen några bitar choklad (som inte blev uppätna) och vi mös tillsammans i soffan.
När klockan närmade sig 20.00 var barnen trötta som vanligt, och Phini sa att han ville sova. Eftersom Phini var sjuk undrade jag om han ville sova hos mamma, vilket han ville. Jag tog bägge barnen med mig och vi la oss i sängen för att mysa.
Nu ska du få veta varför det är magiskt att vara mamma...
Phini låg om min vänstra sida. Han tog min hand i sin och la sig till rätta. Laaiti låg på mage om min högra sidan. Jag sa natti natti till Phini och vi pussades godnatt. Jag vände mig mot Laaiti och gav honom en fjäderlätt puss på hans lilla axel.
Efter en stunds tystnad, satte sig Laaiti upp, tog tag om min haka med sina små fingrar och vände mitt huvud mot honom. Han tittade på mig i några sekunder innan han plockade ut sin vita napp, böjde sig ner och gav mig en hård lång puss mitt på munnen. Han satte sig sedan upp igen, tittade på mig och stoppade in nappen i munnen igen innan han la sig ner med huvudet vänt ifrån mig. Jag kunde inte göra något annat än att le. Så där låg jag, med Phinis hand i min och med ett leende på läpparna och kände mig vansinnigt uppskattad och älskad av mina vackra barn. Efter ett tag kröp Laaiti upp i famnen på mig, han la sig med benen på varsin sida om mig och med sitt lilla huvud mot min axel. Jag la min arm omkring honom och höll honom hårt tills han somnade djupt i mina armar. Och Phini höll fortfarande min andra hand. Jag lyssnade till deras tunga andetag innan jag slingrade mig ur deras handtag och famn för att smyga ut ur rummet. Jag stannade vid dörren och beundrade det vackraste jag någonsin sett, det bästa jag någonsin gjort.
Mina barn.
När jag senare gick och la mig själv vaknade Phini till och sa ett tyst "hej" och pussade mig på munnen innan han somnade om. Kunde min kväll slutat bättre än så? Jag låg i sängen ett bra tag och bara tittade på hur månskenet vandrade över pojkarna och förundrades över den skönhet och oskuldsfullhet som vilar hos mina barn. Hur underbara de är, hur välsignad jag är.
Att vara deras mamma är det finaste jag vet. Att få äran att få deras kärlek och se hur en del av mig återspeglas i dem. Jag känner verkligen att varenda puss de någonsin fått, varenda omfamning och vartenda "Jag älskar dig" återbetalas nu, när de anammat detta och gör likadant själva med spontana pussar och enorm kärlek. Precis vad jag hade hoppats på.
Det ger mig hopp om vilka underbara, omtänksamma och fina män de kommer växa upp att bli
och DET tar jag all kredit för som lärt dem att älska.

♥♥♥♥♥♥♥♥
    
♥♥♥♥♥♥♥♥


-/Maddi

Kvalitétstid

Kvalitétstid med barnen är underskattat.

Alla barn behöver spendera lite tid på tu man hand med sina föräldrar. Jag tog min son ledigt några timmar på min lediga dag i måndags för att spendera just kvalitétstid med honom och vi fick en härlig dag tillsammans. Phini älskar att åka buss och har tjatat om detta hur länge som helst så jag tänkte att vi fick slå slag i saken då.
Jag hämtade honom tidigare från dagis och vi gick tillsammans ner till bussen. Solen sken och det var en alldeles underbar dag, en sådan dag då det borde vara olagligt att vara inomhus. Det första jag gjorde när vi kom på bussen var att ta av min pojke termobrallorna och dunjackan. Vi kokade redan som det var av värmen och vi fick verkligen försmak av sommar på den där varma bussen utan AC.

Vi åkte in till Malmö och jag passade på att skryta. Med andra ord visade jag upp honom på jobbet. Min pojk!
Vidare gick vi till McDonald's för att äta glass. Phini fick en McFlurry med Daim, själv tog jag en mjukglass med kolasås och en cappuchino. Phini fick syn på en flicka vid bordet bredvid som han mest satt och log åt. Han charmerar redan.
Phini har en favorit tröja med en döskalle på som börjar bli riktigt för liten för honom men han vägrar inse det. Så jag lovade honom, att om han kunde ge den tröjan till boetie så skulle han få en ny döskalle tröja av mamma. Så vi gick runt & letade efter tröjor med just detta motiv och faktiskt hittade inne på H&M. Det var en 2-in-1 tröja, en helt vit långärmad och en kortärmad vit tröja att ha ovanpå, med svarta döskallar. Phini gillade den så vi köpte den åt honom (notis: när vi kom hem så frågade jag honom om han tänkte ge den gamla tröjan till boetie varpå han omedelbart tog av sin tröja och gav den direkt i handen till sin lillebror).
Jag vet att Lagerhaus har ett sortiment av döskallar som jag var säker på att Phini skulle uppskatta att se så vi drog dit. Jag hittade en sektion av doftande ljus i alla möjliga olika färger och dofter och Phini hjälpte mig välja ut några. Han stoppade två i fickan på jackan så han luktade gott på hemvägen.

Vi hade en underbart mysig dag. Phini var otroligt lugn och kärleksfull, vi pussades massor och han hade ett leende på läpparna nästan konstant. Han uppskattade bussturen och somnade på hemvägen. Vi hade en underbar dag, jag och min son.

(Klicka på bilderna för full visning)

  På väg till Malmö (märk favorit tröjan på, som jag nämnde)
 McFlurry McDaim på McDonald's, mums!
 Trött liten pojke på hemvägen...

Om killars motiv/ärlighet

"Jag vill bara knulla"
Ursäkta det burdust grova uttycket men visst är det att föredra över "Jag vill lära känna dig" när killen egentligen menar att de bara vill få en på rygg?

Visst vore det underlättat om män och kvinnor talade samma språk? Om man, på något telepatiskt vis kunde få veta vad den andre (av motsatt kön dvs) kände, tyckte och tänkte så att man slipper undra var man står.
Det är vanligt förekommande med kommentarer om ens utseende, hur snygg/vacker/sexig man är men det bakomliggande motivet till de kommentarerna förblir oftast mindre känt. Ger män dessa kommentarer för att
[1] De tycker det.
[2] De vill få en på rygg.
Oavsett alternativ är motivet fortgående blint då män oftast inte ger förklaringar till sina kommentarer. Hur vore det om killarna kom med en motivering direkt efter kommentar som ex "Jag tycker du är himla sexig och det säger jag för att [infoga alternativ här]" Minst troligt, inte sant.

Needless to say, det är lättare när killar är ärliga om sina motiv. "Jag är inte intresserad av förhållande, jag vill inte bli tillsammans med dig, jag vill bara sätta på dig". Oavsett hur sliskigt det kan låta och de killarna verka, är det faktiskt att föredra än de killar som påstår sig ha någon form av intresse av mig, som person, och därmed ödsla både sin egen och min tid på att "lära känna" mig. Jag vill gärna tycka att min tid är mer värdefull än så.
För visst vore det lättare fär bägge parter, för att inte nämna tidssparande, om man nu är rakfram och ärlig.

Ur ett kvinnligt perspektiv sett (jag har svårare att utgå från en killes perspektiv), måla upp följande scenario någonstans i din flummiga hjärna:
En kille och en tjej får kontakt. Han bedyrar sitt intresse för henne och ger henne komplimanger om hennes vackra ansikte. Han ber om hennes telefonnummer och kanske till och med hennes msn-adress (ju fler kontaktmöjligheter, desto bättre). De pratas vid dagligen och de tycker nog att de börjar lära känna varandra. Hon ser fram emot att mobilen ska göra ljud ifrån sig och hoppas varje gång att det ska vara HAN.
De träffas några gånger (platoniska möten, för att "lära känna" varandra) och pratar. Hon njuter av den där speciella kontakten hon tyckte de fick, han njuter av att få spana in arslet på henne varje gång hon reser sig.
Inte långt därefter, när hon bestämt att hon tycker om honom så pass att hon kan ha sex med honom, hamnar de i säng. Hon njuter av närheten, de kramar och pussar som erbjuds och hon struntar i att det faktiskt inte gick för henne. Han njuter av att äntligen få pay-off av alla telefonsamtal och sms han skickat. SCORE!
Telefonsamtalen blir färre. Han svarar inte längre på sms, inte msn iheller. Kort därefter får hon höra på ryktesvägar att han skaffat flickvän/dejtar någon/satt på någon annan.

Måla sedan upp ett mer konkret scenario, baserat på rakframhet och ärlighet. Sedvanliga "boy meets girl".
Han: "Jag vill inte ha något förhållande. Ska vi knulla?"
Det finns, i detta läget, två möjliga svar. Antingen "guy gets lucky" eller "not".
Svårare än så är det inte, då vet bägge två var de står.

Jag har själv erfarenhet av bägge scenario. Så baserat på min egen erfarenhet är min personliga åsikt att rakframhet, hur sliskigt det än kan låta, är att föredra. Jag vill inte slösa min tid på att lära känna en kille och kanske till och med bli intresserad av honom, för att sedan upptäcka att han inte körde samma tåg.
För min tid ÄR mer värdefull än så.

-/Maddi

Internationella Mansdagen

Idag är det tydligen Internationella Kvinnordagen. Idag ska jag, som alla andra kvinnor, hyllas. Hyllas för att vi är kvinnor, för att vi skiljer oss från män. De har penisar, det har inte vi och därför ska vi hyllas. Eller ska vi hyllas för att vi fått privilegiet att föda barn som också är någonting som skiljer oss från männen. Att just vi får den unika möjlighet att vrida oss i smärta i oändliga timmar, slitas itu och skrika högt av smärta när vi krystar, allt vi förmår, för att föda männens barn. För de kan inte föda barn. Hade de däremot kunnat det så hade de sett till att det fanns bättre lösningar för smärtlindring. Kejsarsnitt vore vanligare.
Kan det vara så att männen kommit på denna dagen, att hylla oss, för att de har så förbannat dåligt samvete för allt vi utsatts för i tusentals år?


Idag är alltså dagen då vi ska uppmärksamma ojämställdhet. Att det finns skillnader mellan män & kvinnor och att vi kvinnor fått kämpa för bl.a rösträtt. Lika lön. Lika ledighet. Detta kan och kommer att diskuteras i oändlighet. Jag undrar vad som hände med Internationella Mansdagen. För, om vi ska vara realistiska, så har inte män samma privilegier som kvinnor har iheller. De har t.ex inte fått vara hemma med sina barn på samma villkor som oss kvinnor och kanske tvingats gå miste om barnens viktigaste år. För att de skulle jobba. Om vi kvinnor hade tvingats jobba istället hade det påverkat den privata ekonomin för att vi inte fått lika lön som män utan oftast lägre betalt. Varvid vi halkar in på ämnet om lika lön & jämställdhet igen.

Men rätt ska vara rätt tycker jag, vi ska väl hylla männen med. Hylla deras öldrickande, sportvrålande &  sexistiska skämt. För att de kan så mycket annat som inte vi kan; vara odrägliga, t.ex.


Så när någon säger "Grattis på Kvinnodagen" till mig, undrar jag vad det egentligen är han gratulerar? År av kamp mot ojämställdhet? Att kvinnor före mig fått kämpa för "the basics" som ex att få lov att JOBBA. Att få LIKA LÖN, att få lov att RÖSTA.  Varför finns det inte någon Internationell Negerdag? Negrar har ju också fått kämpa för likaberättigande...


Om jag hade fått bestämma, vilket jag ämnar göra någon dag när jag tar över världen, så hade vi haft en Internationell Mansdag med, Då vi firar deras hjälplöshet UTAN kvinnor. Kvinnor som tvättar deras skitiga underkläder, lagar deras mat, diskar upp efter dem och föder deras barn. För det kan de inte själva.



Nej jag är inte feminist och jag hatar inte män. Tvärtom, jag älskar män, till den grad att jag lätt kan göra narr av dem. Man sårar dem man älskar..?
Men om vi nu ska diskutera vad som är jämlikt och rättvist, så vore det inte mer än just rättvist & jämställt att införskaffa en Internationell Mansdag med. För rätt ska vara rätt, inte sant?

-/Maddi


Uppskattnings ära

Det minsta jag kan göra är att ta några minuter i uppskattnings ära.
Här är mina tack.


Tack till min familj, mina barn. Mina barn som är mina varje andetags anledning, som ger mig livsglädje, som är merparten anledning att jag ler dagligen. För vad vore livet utan ett enda leende?

Tack till mina föräldrar som återinbjudits att delta i mitt & mina barns liv och tacksamt öppnat sina armar & lagt det förflutna bakom oss, För all hjälp, förståelse och stöd. Tack. För blod är trots allt tjockare än vatten.


Tack till mina närmsta vänner, utan inbördet ordning.
Madeleine, du har varit mer än underbar alla de gånger jag blottat mins trupe och gråtit på din axel. Alla gånger du bjudit mig på middag och tagit hand om mig med din moderliga omtanke. Jag älskar dig och är dig evigt tacksam.
Min raraste Charlotte som fanns vid min sida och såg mitt helvete och märkte hur mitt liv såg ut med dess begränsningar innan jag ens berättat. Tack för ditt fenomenala, ovärderliga stöd, ditt fantastiska sällskap, din omtanke för mig och mina pojkar och tack för din lojalitet och pålitlighet.
Tack till Jenny som funnits i mitt liv genom vått och torrt, genom skola och jobb, äktenskap, skilsmässor, barn, glädje och sorg. Jag vet alltid var jag har dig och uppskattar mest det kravlösa band jag har till dig sedan ca tretton år tillbaka. Skål för ca tretton år till!

Ej att förglömma vänner i mitt liv som kommit att gro plats i mitt hjärta men dessvärre på avstånd. Gabriella, du har lärt mig enormt mycket om att älska och visa uppskattning. Din omtanke för nära är unik och din enorma empati likaså. Du är, för mig, en mentor. Du var den första jag tog mig mod till att öppna mitt innersta och äntligen få bryta år av tystnad. Tack till dig, min Babbi.


Utan inbördes ordning; jag älskar er alla och har lärt mig någonting av samtliga. Tack för att ni finns i mitt liv, Pernilla, Josefin, Zarah, Fia, Alma, Anna Gr, Rebecca, Elisabet, Kim, Therese, Angi, Classe..

Tack till var och en av er som följt min blogg och läser den dagligen. Utan ert nyfikna intresse och era kommentarer vore mina ord livlösa. Ni ger mig alla motivation att fortsätta skriva. Tack för all er uppmuntran.
Tack till bloggläsare (LS) tooba, gluttgirl, Roppedoppedi, KillerZanna, Rooxie, TuffLoysan, Zarixxxa, oOleonoreOo, Peyton, MansonDust, lillatintin, kram_grisen, infidel, SoetnoZ_, carpe_noctem, Ulko, Peervo, EmmaWikstr_m, Snuffsingen, b69karan, SagaSin, Hello, Monisen, poe, Hilleho, TurboAnnispannis, ynklig, Sussli, IdhaLi, ninanina, KineLutte... m.fl.  och tack för att just DU läser detta nu.


Ett särskilt varmt tack till mina kollegor som lärt mig att det faktiskt är roligt att jobba. Tack till Robban som gav mig möjligheten och gav mig mitt drömjobb. Tack till underbara Cindy för din uppmuntran och motivation. Tack till Lasse likaså för ditt generösa stöd och välkomnande. Ni får mig verkligen att känna mig uppskattad och bra på det jag gör i både butik och studio, och det, mina vänner.. är guld värt.


Tack till människor i mitt förflutna som saboterat och fördärvat. Till alla er som mördat mig om och om igen - ni gav mig enorm styrka. Jag har samlat allt hat och förakt jag någonsin känt för er alla och omvandlat det till en fantastisk tillgång av styrka, mod och uthållighet som i slutändan gett mig frid och lycka när jag nu kan säga: Jag ömkar er och därmed förlåter er.

Enorma hyllningar till dig som vänt mig ryggen, gått bakom ryggen på mig, ljugit och blånekat mig rakt i ansiktet. Av dig lärde jag  mig att tillit är någonting man förtjänar och lojalitet likaså. Du lärde mig hur jag inte vill vara: som du. Jag förlåter dig med och ger dig all min ömkan för ditt usla judasförräderi. Tack för läxan.

För varje telefonsamtal, varje sms, varje GBinlägg, mail och andra meddelande, tack. Och tack för varje minut du någonsin spenderat för mig.

-/Maddi


Förutfattade meningar/Fördomar

Jag vill gärna tycka att jag är alldaglig. Att jag, liksom du, smälter in i mängden. Att det egentligen inte spelar någon roll att jag har synliga piercings, uttöjda öron och en tatuering i pannan. Jag vill gärna tro att människors första intryck av mig är neutralt. Men så är det kanske inte.


Människor har oftast fördomar och förutfattade meningar om människor som ser ut som mig. Somliga blir faschinerade av mitt utseende och ställer massvis med nyfikna frågor om mitt utseende, min tro och mitt liv. Men de är förmodligen inte beredda på svaren. För vem kunde ana att tjejen med armarna täckta med döskallar är tvåbarnsmamma? Att tjejen med ett pentagram i nacken tycker om att laga mat & tända ljus om kvällarna?

I ett perfekt samhälle hade människor inte vänt sig om för att titta på min panna eller stanna mig mitt på gatan för att fråga mig om jag är djävulsdyrkare för att jag har en döskalle kring halsen. I ett perfekt samhälle hade jag, liksom du, smält in i mängden för att alla sett annorlunda ut.

Jag påstår inte att jag är trött på reaktioner jag får av människor, jag påstår inte att jag tycker det är jobbigt ens. Jag har hunnit vänja mig. Sen kan jag, om jag vill, undvika uppmärksamheten närhelst jag känner för det, med långärmade tröjor och mössa.
Men om jag kan få några att kanske släppa några fördomar eller förutfattade meningar om alternativa stilar hos människor, då har jag lyckats bra. Om de, nästa gång de ser en person som är tatuerad och piercad och ser allmänt jättetuff ut, släpper tanken om att det där måste vara en våldsam/aggressiv/pundare/elak/tuff person. Alla nämnda attribut sitter faktiskt inte i utseendet. Jag känner små blonda tjejer som är mycket tuffare än mig, som jag helst inte möter i en mörk gränd.


Jag är tjejen som vissa mammor inte låter sina barn gå fram till. Men mamman vet inte, att jag har små barn själv. Mamman vet inte, att jag faktiskt jobbat på dagis och sett ut som jag gör idag. Jag är inte farlig, jag är inte ens jättetuff men det gör mig inget att människor tror det.
Till saken hör att jag är kräfta personifierad. Hårt skal (mitt utseende) men mjuk.


Det uppskattar jag med barn. Barn är jätteärliga och har en genuin nyfikenhet. När jag jobbade på dagis var det inte barnens reaktioner jag oroade mig för, det var föräldrarnas och personalens.
Barnen var nyfikna på mina armar och ville se ALLA mina döskallar. En del föräldrar som kom och hämtade sina barn, drog dem till sig och klädde sina barn snabbare än nånsin. Särskilt om de anade hur mina armar såg ut.
Märk somliga människors höjda ögonbyrn när jag nämner att jag har två barn själv. Deras "mmm.. jaha..!" daskade mig med en känsla av att de faktiskt undrade hur MINA BARN egentligen har det.. med en mamma som mig... som förmodligen pundar.. är aggressiv.. allmänt elak.. och sånt.


Som i tidigare inlägg kan man diskutera utseende i all oändlighet. Huruvida vi alla är oss själva eller strävar efter att smälta in i mängden. Jag har svårt att tro att det finns många människor som bara är sig själva till 110% och skiter fullständigt i vad kassörskan på Ica tycker eller någon annan för den delen. Alla vill vi väl ge ett bra intryck av oss själva, för vi skulle väl inte medvetet få oss själva att stå i dålig dager? Hur skulle vi i så fall bygga upp ett socialt nätverk i våra liv, med familj, släkt och vänner, om vi ska få oss själva att verka vara sluskiga människor som inte ser om sig själv? Om man således inte ens kan ta hand om sitt eget utseende och se fräsch ut, hur kan man då ex. ta hand om sina barn? Hur ser ens hem ut i så fall?


Varför har jag valt att se ut som jag gör, om jag inte vill framstå som jag kan göra ibland, med samhällets fördomar och förutfattade meningar? Bra fråga... Jag kanske tror att jag är samhällets frälsare och ska inleda en ny tidsålder där alla är accepterade som de är, där ingen tittar snett på oss supertuffa-döskalletatuerade-piercade-ascoola människor. Jovisst, i all ära.
Eller försöker jag, som du, påstå att jag faktiskt ÄR mig själv till 110% och skiter i vad andra säger?

Sug på den, du.

-/Maddi


Falsk Marknadsföring

Förra veckan diskuterade jag och Cindy på jobb falsk marknadsföring. Inte den typ av marknadsföring du ser i reklamblad, utan mänsklig marknadsföring. Hur tjejer helt allmänt presenterar sig själva.

När vi tjejer gör oss i ordning för att gå ut, må det bara vara ner till macken för att köpa frallor en söndagmorgon, så ska vi ordna håret. Vi ska sminka oss. Vi ska ha ordentliga kläder. Skulle vi däremot gå ut en kväll och festa då blir vi mer extrema. För vissa tjejer är otroliga. Löshåret ska sättas i, för vem kan landa en kille med kort hår? Naglarna ska byggas & poleras dagen innan helst, för vilken kille vill ha en tjej med korta naglar som kanske inte ens är målade? Kroppen ska lyftas och kroppsdelar ska flyttas. Push-up strumpbyxor och behå med silikonkuddar och värsta push-up, helst så att tuttarna nuddar vid hakan under kvällens gång.
Pudret ska läggas lager-på-lager tills inte en pormask syns, inte en blemma existerar och de naturliga färgerna i ansiktet utbytts. Oftast ser man en linje från öra till öra och kan då ana hennes naturliga färger.
Färgade linser kan vara bra så att man kan ge förföriska blickar. Det kan man kanske inte med naturliga ögon. För att ytterligare fresta männen bör man ha lösögonfransar med. Blink, blink.
Något tajt plagg för nederdelen för att framhäva den upp-packade röven som vi haft push-up strumpbyxorna till hjälp med och något litet tajt och väldigt urringat till överdelen så att männen kan se det mesta av tuttarna. Så att de vet att vi har sådana med. Shit the same om brösten egentligen inte sitter där eller är så stora som de ser ut.
Falsk marknadsföring.

För när kvällen kommer och man faktiskt lyckats landa en kille man ska spendera en natt med, åker behån av. Tuttarna faller ner. Sen är de inte alls lika stora som han trodde. I takt med hennes fallande tuttar faller förmodligen hans haka "What the.. var fan e tuttarna nu då?!"
När hon sen plockar av sig strumpbyxorna trillar arslet ner till knäna. För det var ju push-up strumpbyxorna som höll paketet på plats. Killens ögon blir stora "Amen va fan är detta..!?"
Men sak samma, bägge två är formodligen fulla och bryr sig mindre. Han vill ha sex så han skiter förmodligen i vilket. Hon är så nitad att hon inte bryr sig iheller.

Så när morgonen kommer  vaknar killen bredvid sin COYOTE UGLY,  och undrar om han ska tugga av sig armen för att inte väcka henne och därmed slippa konversation eller eventuellt utbyte av telefonnummer.
Bredvid sängen kan han då skymta den falska marknadsföringen jag pratar om, samlat i en och samma hög. Där ligger strumpbyxorna som höll röven uppe. Behån som flyttade och tryckte ihop tuttarna. Där ligger både hår och kanske avbrutna naglar, beroende på hur hårt det hade gått under natten. Och om han skulle förmå sig att titta på tjejen bredvid honom så ser han att hon inte alls ser ut som han trodde från början. Inte alls.

Falsk marknadsföring, helt enkelt.

Vi är förbannat duktiga på det. Och ni killar, antingen faller för det, eller skiter i vilket..

-/Maddi


Möbler & Deco

Gårdagen flöt på i ett slött tempo. Marmorbordet hämtades som planerat och jag drog iväg till IKEA med några vänner för att införskaffa ett nytt bord. Bordet jag hade planerat sedan ett tag tillbaka att köpa var en besvikelse att se i verkligheten när man få se bordet uppställt. Bordet var väldigt litet så jag tittade runt efter annat.
Då jag har svarta soffor ville jag matcha med någonting relativt neutralt och hittade ett annat glasbord som jag bestämde mig för att köpa. Det blev bra, och jag är nöjd. Det är fortfarande en del jag vill ordna till i mitt vardagsrum som i resten av lägenheten, innan jag är färdig. Jag köpte även en ny skohylla och skulle köpa den matchande hatthylla som naturligtvis var slutsåld.  Jag köpte även doftljus på IKEA. Doftljus är ett måste att köpa när man är där. Jag försöker matcha mitt ljustema runt i lägenheten men doftljusen är ett måste om man är intresserad av aromterapi, haha. Jag har en förkärlek till levande ljus som man inte kan undgå när man kommer hem till mig.
Nu har jag i alla fall införskaffat nya bord till både kök och vardagsrum:

   
(klicka på bilderna för större bild)

När jag kom hem och satt ihop möbler kom jag på att jag faktiskt var uttråkad och inte hade några direkta planer. Personer som jag ville få tag på verkade ha försvunnit från jordens yta. Mina föräldrar har varit bortresta under helgen, Madde hade planer med sin son som jag inte ämnade störa, Tnott jobbade igår och jag var så fruktansvärt rastlös och uttråkad. Min mr mys fick jag inte tag på under hela dagen, jag hade tänkt överraska honom med ett besök men det blev inte så. Han ringde som hastigast mot kvällen sen hörde jag inte ett pip från honom mer.
Jag ringde Björn (Tnotts pojkvän) och tyckte jag kunde likaväl vara uttråkad med honom. Vi satt och pratade några timmar och fördrev tiden, han var minst lika uttråkad som jag var.

Idag ska Tnott & Björn komma hem till mig och dricka kaffe. Jag behöver hjälp att sätta upp en lampa jag köpt till mina pojkar och vem är inte bättre hjälp än Björn som utbildar sig till elektriker! Bortsett från de timmar vi kommer spendera med att dricka kaffe, hänga upp en lampa och snacka, har jag ingenting planerat. Vilket kanske är bra, mina kottar kommer hem imorgon och jag behöver all energi jag kan få.

Vidare tänkte jag introducera dig till något av det viktigaste i mitt liv.
Något jag älskar, tycker om att göra, titta på, smaka på, lukta på och göra.

image20
Bild 1. Jag älskar mina barn, först & främst. Mitt liv, mina varje andetag, min anledning att leva.
image23 image22 image27
Bild 2. Jag älskar att skriva och så gjort sedan barnsben.
Kalendern är oumbärlig för organisation, dagboken är välskriven och min terapi.
Bild 3. Mobiltelefonen klarar jag mig inte utan. Jag är en SMS-nörd och uppskattar ett trevligt telefonsamtal. Cigaretterna är en last sedan många år tillbaka som håller mig lugn och sansad.
Bild 4. Kaffe. Kaffe Latte, Cappuchino, Espresso. I alla dess former kittlar kaffein mina sinnen.
Vad skulle jag göra utan morgonkaffet?
image19 image24 image21
Bild 5, Bild 6 & Bild 7: Mitt kök och hur jag dekorerar det. Jag spenderar mycket tid i köket, både vid disk, matlagning, middagar och när jag har gäster över på kaffe. Som jag nämnt tidigare är levande ljus ett följande tema hemma hos mig, köket är inget undantag. I köksfönstret har jag två stora blockljus och två växter. Cappuchinofärgade panelgardiner likaså. Bambuskålen på köksbordet är dekorerad med ett svart blockljus, två snäckor (ljus) vanliga snäckor och släta svarta stenar. På bordet har jag även två bivaxljus som doftar milt om kvällarna. Även här har jag dekorerat med stenar runt ljusen.
image26 image25 
Bild 8 & Bild 9. I mitt vardagsrum är det samma tema, men ljus. Jag köpte en väldigt fin "skål/tallrik" sdom jag har på bordet, dekorerad med väldoftande "tigerljus", stenar och snäckor. På mitt sidobord har jag matchande ljusstakar för värmeljus.

Det märks att jag tycker om dekoration/inredning och levande ljus..?
Mer om detta vid ett senare tillfälle.

-/Maddi.

Ny op-tid

Nu är det helg igen.
På lördag hämtas marmorbordet jag sålt, förutom det har jag ingenting direkt planerat, däremot en del önskemål. Jag är barnledig denna helgen och vill passa på att göra sånt som man annars inte har tid/möjlighet till och träffa dem som jag annars kanske inte hinner.

Gårdagen på jobbet var lugn & nästintill tråkig (studio-sett) då jag inte hade så många kunder. Jag älskar ju att pierca så när jag inte har så många bokningar blir jag nästan besviken. Jag är i alla fall glad att jag har sådana bra kollegor. Vi fungerar mer som vänner som arbetar ihop. Vi skrattar, skämtar och grälar sinsemellan. Min kollega Cindy är en fröjd att arbeta ihop med. Hon är initiativrik och uppmuntrande. Hon får mig motiverad och inspirerad. Hon är generös med komplimanger och "pep-talk" och jag finner stor glädje av henne. Lasse har mycket kunskap om det vi sysslar med och det i kombination med hans pratglada och sociala framtoning underlättar mitt arbete då mina kunder oftast är väl förberedda innan de kommer in till mig i studion då de fått svar på sina frågor, skötselråden är oftast avklarade vid bokningen redan och de känner sig välinformerade.
Cindy och jag började putsa silver på jobbet igår. Då jag även har studion att se om, blev det mest Cindy som putsade. Hon var enormt duktig trots det dryga jobbet.
Det bjöds på Cayennechoklad (!) på jobbet och jag har fortfarande inte bestämt om jag hatade det eller älskade det. Jag tror jag tyckte väldigt illa om det men var tvungen att tugga ändå. Det är ju, trots allt, choklad.
Höjdpunkten under gårdagen var min mr. mys besök på jobbet. Han ringde mig på morgonen och berättade att han & en vän skulle ha vägarna förbi! Måste erkänna att jag blev nervös (berätta inte det för honom). Att jag faktiskt blir lite nervös när jag träffar honom. Jag kanske inte är så tuff som jag tror =(
Han stannade inte länge, jag fick inte en enda puss, men jag fick åtminstone en kram.


Min kväll var dryg. Jag slappade en stund i soffan innan jag hade disk, undanplock och tvätt att ta itu med och jag var inte klar förrän ett på natten och då tycktes sängen vara ganska inbjudande. Jag läste en stund innan ögonen gick i kors och vaknade av min treåring, 06:30, som inspekterade mina underkläder "MAMMA GOSCHOBA!!" Vilket betyder "Mamma döskallar" som jag hade på mina underkläder.. Kottarna blev lämnade på dagis och nu ser jag inte dem förrän måndag eftermiddag.


Idag är det städning som har regerat i mitt hushåll. Kvällen tycks bli lugn, jag har redan hunnit bli dumpad. Skulle haft en gäst över men jag blev dissad i sista minuten. Tsk tsk tsk...

För övrigt kan jag informera mina stamläsare att jag fick en ny tid från MAS idag. Den 12/4 blir jag opererad. Förhoppningsvis blir inte operationen inställd denna gången. Håll tummarna för mig.
Åtminstone NÅGOT positivt idag, trots att jag redan hunnit bli dumpad (fast att helgen nyss börjat) och att jag inte har någon att kramas med ikväll.


-/Maddi.


Manual & Instruktion

Min lillpojk är inte glad för att bli påklädd. Oftast slänger han sig på golvet skrikandes eller springer ifrån mig. När jag skulle ta på honom overallen häromdagen på dagis var det samma visa. Jag försökte få honom att sitta i mitt knä medan jag klädde honom och han trotsade allt han förmådde. Jag suckade djupt och tittade upp mot ytterdörren och fick syn på en plansch där det stod med stora bokstäver "TROTSAR OCH BRÅKAR DITT BARN?" Skojar du, undrade jag tyst för mig själv...
Tydligen kan man gå en kurs om man har detta problemet. Med andra ord borde alla som har barn gå denna kursen för alla barn trotsar - mer eller mindre, någon gång ialla fall. Alla föräldrar har väl hört "NEJ MAMMA! NEJ NEJ NEJ!"

Jag förundras lite över vårt samhälle. Ju mer högteknologiska, utvecklade och utbildade vi blir, ju fler guider, kurser och hjälp behöver vi. Jag har svårt att tro att min gammel-gammel mormor behövde gå någon anti-trotsiga-barn kurs för att få styr på sina skitungar. Hur kan det komma sig, att det tycktes vara så mycket enklare förr, när man knappt hade pengar att föda sina barn, dagis var det inte tal om, det fanns bara en familjeförsörjare? Det var inte tal om att behöva gå till barnpsykolog för att minstingen sprang omkring med en spann på huvudet och dunkade sig mot väggen.
Barn har trotsat och bråkat sedan urminnes tider, det hör till när man är barn. Men nuförtiden ska vi gå kurser för att lära oss hantera dessa bråkiga barn. Nu, när vi är högteknologiska, välutvecklade och utbildade, för att..? Är det svårare att hantera dessa situationer för att vi är.. vad? Smartare?
Jag har problem att finna logiken i det hela.

Instruktionsböcker och manualer behövde man inte förr. Det fanns inga. Köpte man en grej fick man helt enkelt klura ut skiten bäst fan man ville. Att  fråga nån som redan hade en, var på sin höjd om instruktion man fick. Har du sett manualen för Photoshop? Den är ju rent ut sagt löjlig..
Inget fel på utmaningar.. man lär sig av utmaningar. Eller har vi, när vi blev så högteknologiska & välutbildade, blivit så lata att vi inte kan ta oss tid att klura ut saker & ting utan måste följa punktdiagram för att få någonting att fungera?

Vart vill jag komma? Jag har ingen aning men lite tid över att sitta och skriva massa skit...
My 2 cents worth.

-/Maddi