Första natten hemma.

Jävlar vilka helvetiska problem jag har att röra mig och förflytta mig från sittande/liggande/stående ställning.
När jag gick och la mig igår kväll tänkte jag att jag faktiskt inte hade sådär överdrivet ont att jag skulle behöva ta någon smärtlindring. Så jag buffade upp med kuddar i min hårda säng som står på golvet och la mig försiktigt ner.
Sen kom det. Smärtan. Varje andetag gjorde ont i brösten, jag vårade inte röra mig, och jag kände att jag väl behövde de där 2 citodon som låg i köket. Jag gjorde en mindre ansträngning att resa mig men det var dömt att misslyckas. Jag kunde inte nyttja mina armar överhuvudtaget för då ansträngde jag bröstmusklerna och det gjorde förbannat ont. Läkaren har för fan lossat och lyft på just mina  bröstmuskler. Jag försökte resa mig utan att stötta mig på armarna och kom ihåg att det där med pushups & armhävningar och allt vad fan det heter aldrig varit min grej. Så jag testade att försöka rulla lite på sidan och slänga ner benen över sängkanten, men det gjorde jävar-i-det ont det med. Så det var dömt att misslyckas. Så jag låg där en stund och tittade på de där jävla självlysande stjärnorna i taket i mitt sovrum och undrade vad i helvete jag gett mig in på. Är pattar värt detta..?
Jag lossade på bröstbandet jag har på mig (ett bröstband man sätter ovanför bysten för att inte implantaten ska "glida upp") för att jag trodde det kunde minska på tryck och göra det lättare för mig att resa mig. Men det gjorde varken av eller till.. Så jag låg i den positionen en stund och tänkte samma sak.. "Vad i helvete har jag gett mig in på? Jag kommer bli fast i denna positionen så kommer någon hitta mig hundra år senare, mumifierad med silkontuttar" Men så blev det inte. Jag kom upp. Det tog mig visserligen 30-45 minuter, med många obeskrivliga grimaser, suckar & stön och svordomar, men upp kom jag. Inte ens chans att jag lägger mig i den sänger mer, tänkte jag och roffade åt mig kuddar & mitt enorma täcke och pallrade mig in i vardagsrummet där jag buffade upp en halv-sitt/sängplats i soffan. Efter att jag tagit mina 2 citodon dvs...

Jag somnade i en enormt obekväm ställning runt 2 på natten och vaknade klockan 6 av TV'n som stått igång hela natten. Jag hade hoppats att det skulle vara lättare att ta sig upp från soffan än vad det var från sängen men så mycket lättare var det inte. Jag slängde ner ett ben från soffan och tog tag om bordet med foten för att på något sätt kunna dra mig upp. Det tog lång tid att kunna komma upp och det enda jag kunde tänka på var kaffe. Kaffet var redan förberett i köket, allt som behövdes var det där lilla trycket på ON-knappen.. Kaffe. Det var min motivation i morse.  Jag rörde mig en millimeter men det kändes som muskelvärk efter två marathon. När klockan var omkring tjugo i sju kunde jag få min första kopp kaffe. Jag bestämde mig för att inte lägga mig ner igen.
Så jag spenderade söndagsmorgonen med Phil. Dr. Phil. Visst är han smart, gubben..
Jag tvättade av mig, sminkade mig och höll på att klä mig när min pappa ringde mig och frågade om jag ville ha frukost med dem. Jag blev förtjust förvånad men tacksam och gick upp för att äta lite frukost med mina föräldrar.
Efter nån timme blev jag vansinnigt trött och bestämde mig för att vila i min mammas säng. Jag hade tidigare frågat henne om hon kunde hjälpa mig plocka undan lite hemma hos mig innan barnen kommer hem i morgon och hon sprang ner och städade (!) lägenheten själv under tiden jag sov i hennes säng. Tack till mamma.image84

Vidare har jag bestämt att jag ska sova hos mina föräldrar i natt. Jag uppskattar hjälpen och är inte för (dum) stolt att be om det iheller.

Brösten är enormt svullna, särskilt på sidorna. Jag längtar tills det lagt sig så att jag egentligen kan få ett hum om hur jag egentligen ser ut. Jag har lagt upp provosoriska före/efter bilder i mitt galleri på
Lunarstorm, men de är endast delade med vänner med behörighet. Resten av er får vänta.. eller nått.





Now I've got the gorgeous body for the gorgeous face.. =P

Mina sillisar!

Nu är det över. Nu är jag officiellt en kvinna. Med bröst. Nu kan jag fantamig bränna behån. Ja, den där fejk-tutt-gelé-behån jag burit de senaste månaderna i alla fall.
Allt gick bra på sjukhuset, tänkte här ger er en genomgång av det jag minns.
Jag blev inlagd i torsdags (26/4). Denna gången tilldelades jag inte ett privatrum men hade dremot turen att få dela rum med en super trevlig tjej från Svedala. Hon är lika gammal som mig och väldigt social och pratglad, vilket passade mig ypperligt. Jag fick ingen pre-medicinering den dagen men beordrades att duscha två gånger med hibiscrub. Kvällen var lugn, vi pratade, såg på tv och läste lite om vartannat.

   
Bild 1. Min plats. Min säng.
Bild 2. Det viktigaste. Kaffet. Dagboken/Kalendern. En bra bok. Fjärkontrollen med mera.
Bild 3. Infopärm om avdelningen.
Bild 4. Balkongen som fanns på rummet. (Smygrökning).


Morgonen därpå (igår) vaknade jag kl 6 av en sköterska som rörde vid mig, sa någonting jag knappt uppfattade och innan jag visset ordet av hade jag fått en spruta i låret. En sådan där spruta man får för att förhindra eventuella blodproppar inför och efter operation. Sprutan kändes knappt vilket förvånade mig för att de brukar svida och göra ont som fan, men jag förmodar att jag var för trött för att orka känna efter.

Efter någon timme hoppade jag in i duschen och bytade om till op-kläder. Likadana sexiga som senast med trosor 10 storlekar för stora. Min läkare (överläkare Karl Malm) kom och ritade på mig efter ronden sen gavs jag piller. Jag frågade vilka tabletter det var (tycker gott att de ska informera om det utan att jag ska behöva fråga) och fick till svar 2st panodil, 1st stesolid och 1 pilla mot illamående. Förmodar att det var den "lugnande" medicinen jag skulle få inför operation. Jag frågade när det var min tur att opereras och till svar fick jag att det förmodligen blev inom en halvtimme. Jag väntade ca 15 minuter.
Efter dessa 15 minuter kom det en man och hämtade mig, presenterade sig, dubbelkollade mina uppgifter (namn & personnummer) och körde iväg med mig till operation. Jag fick hoppa upp på en brits som var väldigt obekväm men what the fuck, jag skulle ju bara sova ändå. En supersexig mössa fick jag på mig med. Sen körde de in mig i självaste operations salen.
Jag förmodar att det var därför man hade fått den där stesoliden... Det var ett kalt (nej, inte kallt, men kalt) rum. Väldigt kliniskt med mycket instrument och mycket grejor i rostfritt stål. Plötsligt kände jag mig väldigt utelämnad och ensam och något rädd.
Narkosläkaren hälsade på mig och presenterade sig. Jag minns inte hans namn nu. Han hade hört att jag var delvis svårstucken delvis nålrädd så han var försiktig och tog inga onödiga chansningar. Han letade upp kärl i min högra hand, daskade lite på den och påpekade något om att man inte sätter nålar genom tatueringar. Han hade en något mindre kanyl åt mig som var tunnare för att kunna sätta någonting men sa att han skulle sätta en större och bättre sen när jag sov. Han lyckades på första försöket. Två sköterskor kom och presenterade sig och hälsade, resten flummade omkring inne i salen. Narkosläkaren ställde sig bakom mig och satte en mask över näsa och mun. Han berättade att det bara var syrgas och att jag skulle andas djupt och lugnt. Han ordinerade sköterskan vad hon skulle spruta in och hur mycket, i kanylen i min hand. Sen sa han åt mig att de nu skulle ge mig medlet som får mig att sova och att det kan svida ganska rejält, och det gjorde det, med måtta.
Han sa åt mig att sova så gott och jag var väldigt rädd att de skulle operera innan jag hunnit somna ordentligt så jag tvingade ögonen öppna så länge jag kunde förmå. Sen minns jag inte mycket mer från den salen...

Jag minns inte mycket från uppvaket iheller. Tror jag stannade där i nån enstaka timme bara. Sköterskorna där var trevliga och lät mig vara för att piggna till, sen blev jag hämtad av sköterskorna från min avdelning.
Något av det första jag bad om efter operationen var en spegel. Sköterskan kom in med en handspegel, en sån där man kan ha när man sminkar sig. "Det där räcker inte" sa jag "Jag får gå upp och kolla i den stora spegeln". Sköterskan sa att jag inte fick gå upp själv utan hon ville vara där. Fine by me, tänkte jag, så länge jag får se TUTTAR. På MIN kropp. Jag hade förväntat mig från att gå från PLATT till en liten A-kupa. Märk min förvåning när dessa tuttar ser ut att vara... B-kupa. Eller nått... Läkaren kom också in på rummet och jag ställde många frågor. "Ska det se ut så.. varför är det så, hur blir det... jag tycker..." En av sköterskorna sa lite giftigt "Jag tycker nog du har lite stora krav" Mitt svar var ganska enkelt "Nej det tycker jag inte. Jag vill att det ska se normalt ut. Ser det där normalt ut för dig?". Kan inte minnas vad/om jag fick något svar.

Jag är glad att jag fått bröst. Missförstå mig inte. Jag är tacksam med. Men jag vill ju samtidigt ha ett bra resultat. Jag vågar inte uttala mig om det slutliga resultatet ännu eftersom jag är alldeles ny opererad, svullen och jävlig. Jag får helt enkelt se hur det ser ut när det har lagt sig lite.
I 2 veckor framöver ska jag bära ett "bröstband" ovanför brösten för att inte implantaten ska åka upp. Jag tror inte min haka behöver airbag precis så det kan jag gå med på. Jag skulle massera dem några gånger om dagen, neråt & inåt.  Får se vem som erbjuder sig att göra det åt mig.
Jag fick en topp/behå på mig med. Jag får inte ha bygelbehå/push-up behå på minst 2 månader. Det kan jag leva med.

Så idag, den 28 april, kom jag hem. Min vän Karin ställde upp att hämta mig och Jenny följde med. Vi fick köra in om jobb för att sätta i mina smycken. Det är nästintill omöjligt att sätta på segementringar på 7mm diameter utan verktyg, det ska gudarna veta..
Vi passade på att shoppa lite, jag behövde ju nån sport-behå/topp.
Jag upptäckte ganska snabbt att skjortor i strl 36 som jag brukar ha, inte går att knäppa om brösten. 38 gick att knäppa men det "bucklade" sig.... och stort som fan i midjan. Så jag får fundera på det här med kläder...

Mina första före/efter bilder kommer snart publiceras på lunarstorm, bland mina prylar, PRIVAT för utvalda vänner. De andra före efter bilderna publiceras sedvanligt när jag är läkt. På min hemsida finns min mages före/efter bilder då jag fick min bukplastik, där kommer jag också lägga upp mina bröst när de är läkta & lagda.

-/Maddi





NOTIS
Jag uppskattar alla kommentarer jag får. Om ni med era kommentarer lämnar en fråga som ni vill ha svar på, lämna gärna era email-adresser i kommentaren så att jag kan svara. Samtliga kommentarer vidarebefodras till min email.

 

Inför OP - igen.

I morgon gäller det/smäller det. Är det planerat i alla fall. Idag är en förberedande dag inför i morgon. Jag ser fram emot den planerade operationen med en gnutta salt som förberedelse på besvikelse.. Som ni vet sedan innan har denna operationen blivit inställd två gånger tidigare - i sista minuten. Varje gång kommer jag lite längre, sist vart jag ritad på, låg med dropp i operationskläder. Jag ska ringa avdelningen idag för att få reda på detaljerade uppgifter om min inlägging på MAS. Gud nåde den sköterska som får i uppdrag att framföra dåliga nyheter och vidare den sjukvårdsnämnd som håller i dessa trådarna. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker att detta är okej.
Jag fick mitt godkännande ifrån landstinget i november. Landstingets nya policy ger max 3 månaders väntetid innan man skrider till verket. Låt oss räkna.. November... December, Januari, Februari, Mars... April. Om jag nu följdaktligen tittar ner mot mina bröst är jag fortfarande plattare än de flesta otränade killar. Min gelebehå har burit mig väl och lurar de flesta och jag kan gå ut och vara relativt social. Men 3 månader? Lägg ner.

Jag är väl förberedd på strid mot landsting och sjukvårdsnämnder om det nu skulle visa sig att min operation blir inställd igen. "Jo men du borde vara tacksam att du får tuttar gratis av landstinget" kan man tycka. Sant, och det är jag. Men jag anser att man inte tar på sig någonting som man helt tydligt inte har resurser till. Om man vet att man har tillgång till ex 5 operationssalar, med X antal vårdavdelningar som delar på de salarna och med utrymme för akuta fall.. borde man då ta sig an mer än vad man klarar?
Förstår de hur det påverkar mitt liv när dessa operationer blir inställda? Jag är en ensamstående tvåbarns mamma. Jag jobbar. Jag förlitar mig på delvis barnomsorg, delvis vänner och familj som hjälp när det krisar sig. De senaste två gånger då min operation blivit inställd har jag ordnat barnpassning som löper över flera dagar och nätter. Vilket därmed påverkar någon annas liv. I mitt fall, mina föräldrar som inte kan göra egna planer om tidsfördriv då de ska ta han om barnen.
Jag har sagt till min chef att jag inte kommer vara tillgänglig för arbete de närmsta 4 veckorna då jag kommer vara sjukskriven. Chefen i sin tur sätter in någon annan i mitt ställe. Sen är det kört. 4 veckor utan cash. Schysst.. När det sen blir inställt, vad fan sen..? Mitt jobb har någon annan fått ta över, jag blev inte sjukskriven.. Tacka fan för senast då Cindy fixade några dagar åt mig.
För att inte nämna den psykiska delen då man laddat sig i onödan. Fått sprutor och nålar instuckna då man är rädd. Varit nervös och förväntansfull samtidigt. Och hoppats.. längtat och sen en lavett i ansiktet "Åk hem".

Så, om min blogg ser oskriven ut de närmsta dagarna - då har jag förmodligen blivit opererad.
Skulle jag mot förmodan skriva i morgon eller på lördag.. då jävlar..


Jag ger de en sista chans. Om det blir inställt igen är det undertecknad som kontaktar sjukvårdsnämnden och  professor H. Svensson som råkar vara chef över plastikeneheten på MAS. Jag kommer kräva att min operation blir delegerad Citadellkliniken som faktiskt tycks ha fler resurser att ta mig an. 
Men jag packar min väska igen.. med en förväntasfull tanke om att nästa vecka, vid denna tidpunkten, har jag bröst. Då kan jag känna mig som en kvinna. Då kan jag bränna min förbannade gelebehå!

Jag tror att denna operationen i kombination med min senaste operation (bukplastiken) kommer göra sitt för mitt självförtroende, min självkännedom, mitt sociala liv. Och jag tänker njuta av att se bra ut, må bra. Jag tänker njuta. För det är jag värd.

-/missmaddis.



Dagens in-cognito hälsning: Tack för att du finns i mtt liv. Tack för din omtanke. Tack för din enormt uppskattade vänskap. Trots alla mil emellan oss håller vi fenomenal kontakt och jag vet alltid var du finns. Du har varit ett enormt stöd alla gånger jag behövde någon att prata med. Du var den första jag vågade öppna mig för, att berätta sanningen för. Du har lärt mig mycket om just omtanke och det kommer jag alltid bära med mig.. Lavloo :)


 


Fuck you right back

Jag blev hänvisad till ett ställe på nätet, till en text.
Texten jag fann där, fick mig genast att tänka på denna låten. Du känner säkert till den sedan innan..

image79


"FRANKEE  - F.U.R.B. (F U Right Back)"



(You know there is two sides to every story)


See I don't know why you cryin' like a bitch
Talkin' shit like a snitch
Why you write a song 'bout me
If you really didn't care
You wouldn't wanna share
Tellin' everybody just how you feel


Fuck what I did was your fault somehow
Fuck the presents, I threw all that shit out
Fuck all the cryin' it didn't mean jack
Well guess what yo, fuck you right back


Fuck what I did was your fault somehow
Fuck the presents, I threw all that shit out
Fuck all the cryin' it didn't mean jack
Well guess what yo, fuck you right back


You thought you could really make me moan
I had better sex all alone (ha ha ha ha)
I had to turn to your friend
Now you want me to come back
You must be smokin' crack
Im goin' else where and thats a fact


Fuck all those nights I moaned real loud
Fuck it, I faked it, I'll rent you out
Fuck all those nights you thought you broke my back
Well guess what yo, your sex was wack


Fuck all those nights I moaned real loud
Fuck it, I faked it, aren't you proud
Fuck all those nights you thought you broke my back
Well guess what yo, your sex was wack


Whoa whoa - Uh uh yea

Whoa whoa - Uh uh yea

Whoa whoa - Uh uh yea

Whoa whoa - Uh uh yea


You questioned did I care
Maybe I would have if you woulda gone down there
Now it's over
But I do admit i'm glad I didn't catch your crabs
I can't sweat that cause I got to go


Fuck what I did was your fault somehow
Fuck the presents, I threw all that shit out
Fuck all the cryin' it didn't mean jack
Well guess what yo, fuck you right back.


oh oh .. uh uh yea
oh oh .. uh uh yea
oh oh .. uh uh yea
oh oh .. uh uh yea

You made me do this

image79



Dagens hälsning:

"Fuck you right back"
haha!

Mina döskalle-tuttar

Vilken underbar helg vi har haft! Helgens tema har gått i omtankes tecken med god mat, goda vänner och trevligt sällskap. Karin och Jenny spenderade två dagar med mig och barnen. Jag lagade goda (och enormt super-nyttiga) middagar till oss. Vi var ute på utfärd med barnen och hade det supermysigt. Kvällarna, när barnen somnat, satt vi tjejer och tittade på film och åt gott, mindre nyttigt dock.

 
Mina barn matar ankor


I fredags påbörjade jag min penicillinkur, trots min tandläkares negativa ton när jag bad om det. Jag märker redan skillnad i käken då jag inte har lika ont lika ofta. Jag sover bättre på nätterna och kan till och med få i mig lite mat. Att sen, Kåvepenin är svår att krossa, smakar vedervärdigt är sin sak...  
Vad fan är det för fel på läkarvård/tandläkarvård när man själv ska både ställa diagnos och ordinera medicin? Jag borde fan få ett diplom...

Veckan framför mig är planerad och spikad. Organisation, mina vänner.. organisation. Åt helvete med spontanitet, det har jag inte tid med. Tisdag och onsdag kommer jag spendera i studion och försköna min värld. Torsdagen går åt till planering och packning inför min inläggning på MAS då jag blir opererad på fredag, om allt går enligt planerna denna gången. Jag har ju i och för sig kommit närmre operation de sista två gångerna. Den första gången hann jag in till vårdavdelningen innan jag fick vända igen. Den senaste gången hann jag bli inlagd, tilldelad rum, spruta mot blodpropp på kväll (som jag till råga på allt fortfarande har blåmärke kvar från), ritad på av kirurgen, dropp insatt, och ombytt till operationskläder - innan jag fick droppet utdraget och hemskickad. Undrar hur långt jag kommer denna gången. Det känns som om jag är jävligt förberedd på att bli sövd men väckt för att operationen blivit inställd.  Snacka om besvikelse då, att vakna tuttlös!

Lite synd att jag inte får välja mina egna tuttar, men på ett sätt är det nog tur.
Om JAG fått välja, hade mina tuttar sett ut såhär:

image77



Blogg-besökare - Statistik över de senaste 90 dagarna.




Nytt i min blogg
är att jag fortsättningsvis kommer avsluta varje blogg-inlägg med en hälsning. Vem hälsningen är till tänker jag inte berätta, det är ju det som är spänningen med att, för er, undra "vem är det hon menar, vad är det som hänt, är det MIG hon menar?! VAD NÄR HUR VEEEEEM?!". För det är ju faktiskt så, att jag inte skriver allt i min blogg.. det finns mycket smaskiga detaljer som jag väljer att inte publicera då det kan uppröra/skada andra.
Så, without further notice...


Dagens hälsning: "Jo, jag tänker på dig också och saknar dig med. Bittert att det blev som det blev, men du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag skulle sagt någonting tidigare, om jag visste att det kunde förändra något. Jag önskar att framtiden har någonting planerat åt oss och att jag får vara med dig igen. Många pussar.."



Sunburst 2in1

Igår hämtade jag barna på dagis, efter mellis som alltid annars. Jag hade barnens mormor & morfar med mig och en väska packad med dricka, bananer och kex. Vi hade minsann planerat en liten utflykt till en nybyggd lekplats.
Det var underbart att få se dem på dagis, Phini for med öppna armar mot mig - förbi mig och rakt in i mormors armar. Haha, skitunge ;-) Vi hämtade Laaiti som satt utomhus och åt mellis. Han blev i alla fall glad att se mig, han for av stolen och sprang rakt upp i min famn.
Vi hämtade upp Madde och Kevin som följde med oss och sen lät vi barnen rocka loss bland rutschkana, gungor & snurror.

   
Barnen leker tillsammans med Phini & Laaiti's mormor.
 
Kevin, Phini & Laaiti upptäcker lekplatsen.
  
Mormor & morfar, min vackra vän Madde och jag håller uppsikt över barnen.


Allt i allt var det en underbar eftermiddag med riktig sommarvärme. Jag tog med barna hem och lagade middag (hittade på någon gratinerad falu med curry & potatismos med ost) men Phini var alldeles för tjött för att äta och ville bestämt sova i mammas säng en stund. Jag kompromissade med honom, en tugga av maten sen fick han vila lite. Jag väckte honom efter ca 45 minuter och han blev vild som vanligt när han blir väckt. Det slutade med att han själv gick och la sig i sin säng lite efter 1900 på kvällen. Laaiti i sin tur satt brevid mig i soffan och pussade min hand konstant. Jag drog undan handen och Laaiti gnydde "mer mer" och tog min hand igen för att pussa :D

Tandläkarbesöket igår gick drägligt till. Han gjorde samma sak som tandläkaren innan, han sa att det i nuläget inte finns annat man kan göra. Jag förhörde mig om antibiotika/penicillin mot inflammation i käkbenet som han påstod inte skulle hjälpa avsevärt. Jag sa att jag i alla fall vill prova och han fick helt enkelt skriva ut medicin till mig.
Vidare hämtade jag min Venofer på apoteket och jag tackar fan för högkostnads-skydd då jag "bara" betalde 480:- istället för över 900 spänn. Idag smäller det. Förra veckan påbörjade jag min B12 intravenösa kur. Idag fortsätter den och jag påbörjar intravenös Venofer som ges i dropp. Huu för nålar, & dubbel-huuu för att ligga med plaströr i armen.

Jag har köpt en gitarr! Min girige make tog gitarren med sig när han lämnade oss och jag har saknat att spela gitarr de senaste månaderna. Nu fick jag ett "offer i couldn't refuse". Splajsny aukustisk gitarr, stålsträngad 41" med cut-away,  i lind- och lönnträ, sunburst, för 400 kronor. Överkomligt som fan & duger perfa till mig. Ett stort TACK till Lasse som genomförde detta. Kram!

-/missmaddi

Weekend from HELL

Jo sant som det är sagt. Detta var en djävulsk helg från helvetet.
För inte så länge sedan var jag hos tandläkaren akut för att få fixat en tand jag haft väldigt ont i. De 5 bedövnings-sprutorna jag fick vid det besöket fungerade inte men jag bestämde mig för att "bita ihop" och få fixat tanden ändå. Det visade sig att min tand börjar blöda innuti och trycket var det som gjorde ont då blodet inte kom ut. Hon borrade alltså bort den gamla fyllningen för att lätta på trycket samt klippte av en nerv i tanden (märk: utan bedövning) och lät mig ligga där i en 10 minuter eller så för att tanden skulle få blöda klart. Jag hade naturligtvis ont därefter (och ont i min plånbok då besöket kostade lite mer än 1200 spänn) och tänkte att det lägger sig nog snart. Men det gjorde det inte. Kontstant tandvärk men så pass dräglig att jag kunde fungera någorlunda normalt. Tills för några dagar sedan och nu kulminerade smärtan under helgen.
Jag har varit tvungen att proppa i mig piller vars namn jag inte kan uttala, varit dåsig och trött hela helgen och fått sova bort 90% av min helg. Idag har jag en akut tid kl 12:00 hos tandläkaren och jag känner mig inte vidare tillmötesgående. Jag funderar starkt på att be henne dra ut tanden och sen stoppa upp den där solen inte skiner.
1200 spänn, för vad? Mer tandvärk?

Helgen var min barnlediga. Som de tidigare helgerna har jag varit väl förberedd på att Phini inte ville följa med, det har han ju sagt. Tidigare har jag fått telefonsamtal från antingen barnens pappa eller dagis personal som bett mijg hämta dem istället. Men inte i fredags. Barnens pappa bestämde att han fått nog av Phini's vägran och tvingade med honom, "kicking and screaming". Hur detta påverkade Phini återstår att se.
Barnens pappa smsa mig i fredags och ringde upp mig kort därefter. Han tyckte att vi behövde sitta ner och prata F-T-F. Han sa att vi inte kan hålla på så här längre, att vi måste kunna ha någon form att vettig kommunikation sinsemellan. No shit, Sherlock.. det har jag sagt i flera månader. Jag kan inte påstå att jag var tillmötesgående under vårt telefonsamtal. Jag var väldigt avigt inställd och misstänksam till hans motiv baserat på de år jag levde tillsammans med honom och vet hur han är och fungerar. Jag sa till honom att jag inte vill ha kontakt med honom, jag vill absolut inte vara vän med honom. Men det blev bestämt att han kunde komma samma kväll för att prata, och det gjorde han. Det hade även kommit överens om, i telefon, att det inte fick lov att bli gräl/bråk, skrik eller skymfning av någon form. Då skulle vårt samtal vara det sista & över.
Vi pratade i några timmar. Vi kom överens om det som jag sagt i flera månader. Att den kontakt vi kan hålla är via telefon och sms där vi, i så dräglig ton vi kan, utbyter information rörande barnen. Jag tyckte även att det vore bra om han exempelvis kan finna tid och möjlighet att höra av sig oftare till barnen, kanske ringa oftare.
Där möter jag honom, inte längre. Jag tänker inte göra några "deals" med honom. Jag tänker inte komma överens om att han ska slippa betala underhåll, att jag ska hjälpa dem med lösningar om kläder till barnen etc.. Jag gick med på att ha en dräglig kontakt om barnen, för barnens skull. That's it.
För jag känner faktiskt så, att jag och barnen är vår egen familj nu och där får han inte lov att ta del eller inkräkta.
Nog om det.

Vidare vill jag uppmuntra er att besöka mina barns nysminkade hemsida! Jag satt & pulade med hemsidan de vakna stunder i helgen och kom fram till en ny döskalle-hemsida. Ta en titt & berätta gärna vad du tycker!

http://missmaddis.kidz.rr.nu


 

Sweden Rock!

Min besvikelse över den inställda operationen smälte sakta då min son igår kom hem från dagis med en blomma han hade plockat åt mig. Honom har jag uppfostrat rätt. Förra sommaren plockade han blommor varje dag på väg till dagis. Först var det alltid flickvännen Tindra som fick en blomma, sen fick alla flickor blommor. Efter ett tag tyckte Phini tydligen att det blev drygt och visade tjejerna var de kunde plocka sina egna förbannade blommor, haha.

Jag fick i alla fall ordnat fler dagar på jobb, tack vare Cindy. Tack. Jag börjar redan idag, fredagen den 13:e. Tacka fan för det, good fackin lack. Jag är faktiskt (tro det eller ej) enormt vidskeplig. Jag lägger inte nycklar på bordet, jag går inte under stegar. Jag trampar inte heller på A-brunnar och jag spottar varje gång en svart katt korsar min väg.
Just min jävla tur att min granne har en helt svart katt som ALLTID står utanför min port på morgnarna. Inte undra på att jag alltid är så torr i munnen....

För övrigt har jag uppdaterat mina adresser:
Min hemsida:
http://missmaddis.rr.nu
Barnens hemsida: http://missmaddis.kidz.rr.nu
Min email/MSN: missmaddis@gmail.com


Vidare kan jag informera er om min planerade agenda. Erika och jag planerar att, tillsammans med några andra tjejer, packa ihop vårt skit & dra till Sweden Rock. Vi äger.

Inställt IGEN

I sista jävla minuten.
Jag blev inlagd igår. Det var först strul med huruvida operationen skulle bli av. När jag pratade med MAS fick jag först ett besked om platsbrist, de visste inte om operationen därför kunde bli av. Sköterskan mindes mig särskilt och sa att hon personligen värnade om min plats. Vid ett senare samtal fick jag de glädjande nyheterna att min operation skulle bli av och jag skulle bli inlagd igår.
Jag åkte in till MAS som planerat. Jag fick vänta cirka 80 minuter på mitt rum vilket kändes drygt och tråkigt där i dagrummet/matsalen. Jag gjorde mig hemmastadd i mitt privatrum (så gott det gick) och tog en dusch med den särskilda operations-skrubb (hibiscrub) man beordras. Det luktade skit och jag kan inte påstå att jag kände mig vidare fräsch efter duschen. Jag fick en spruta i högra låret för att motverka blodproppar efter operationen, sen tog de 2 rör blod. Jag fasade. Som jag nämnt tidigare så är jag rädd för nålar..
Jag fick plocka ut samtliga piercings vilket inte var det lättaste utan mina verktyg. Segmentringar är pest att sätta i/ta ur. Jag fick låna en peang.
Jag hade egen TV på rummet vilket var skönt. Något att göra. Jag kollade lite på Top Model sen somnade jag i en väldigt obekväm sjukhussäng.
Jag väcktes kl 06.00 och fick byta om till operationskläder. Supersnygga vita strumpbyxor (nej, de var inte ens nylon), ett par GIGANTISKA trosor med knappar på vardera sida, en topbehå och en gigantisk klassisk sjukhusskjorta. Kände mig väldigt osexig. Läkaren (överläkare Karl Malm) kom in och berättade att det fanns en risk att operationen blev inställd i alla fall då en annan patient (som hade någon blödning) behövde operationsalen mer. Men han ville ändå rita på mig (markera snitt och dylikt) så att det var klart inför eventuell operation och han sa att han gjorde allt han kunde för att få igenom min operation.
Han frågade hur min bukplastik blivit då han visste att jag skulle göra den privat hos Citadellkliniken. Han hade haft en relativt nedvärderande ton tidigare tycker jag men nu lät det väldigt annorlunda när jag visade min mage. Han tittade noga och kommenterade de fina ärren och hur lågt de satt. Han sa att han själv aldrig vågat sätta de nedre ärren så lågt men nu när han såg resultatet skulle han börja göra likadant. Han tyckte att min navel var väldigt fin och han sa att detta var den finaste bukplastik han någonsin sett. Han kom in nån timme senare med 3,4 andra läkare som han ville visa min mage för och sa samma sak till dem om det nedre ärret, att han också ska prova att sätta de så lågt.
Efter ytterligare någon timme fyllda av tristess kom läkaren in igen och berättade att operationen blivit inställd. Han kunde inget göra åt saken. Han hade med sig en gul post-it lapp med en ny operations tid till mig: 27/4.

Så det var inte mycket mer att göra än att be sköterskan plocka ur droppet och packa ihop mina saker och åka hem. Jag hade varit uppe sedan 06.00 utan att äta eller dricka så jag var hungrig som satan. Köpte en cappuchino på pressbyrån på väg till bussen som fick hålla mig någorlunda dräglig tills jag kom hem.

Och nu sitter jag här. Besviken som få. Det var faktiskt, om jag ska vara ärlig, med tårarna i ögonen jag tog emot beskedet i morse om min inställda operation. Jag har sett fram emot detta och längtat, sedan jag fick mitt godkännande i november 2006. Min första tid i februari blev också inställt. Nu denna tiden med.
Jag får väl försöka att fortsätta tänka positivt: Huvudsaken är att det blir av...

-/Maddi

Påskfesten

Alla har inte samma drömmar, mål, prioriteringar eller värderingar. Så enkelt är det. Alla vill helt enkelt inte samma sak. Somliga vet inte vad de vill, andra får reda på det när de väl har fått det som de inte visste de ville ha.
Jag var nog ganska överens med mig själv i min längtan till barn, Till hela familjeidyllen egentligen men främst barn, att få vara mamma. Att få vara sådär enormt behövd som bara en mamma kan vara. Att få barn som är mina - mina oavsett. Ingen kan någonsin ta det ifrån mig, någonsin. Jag kommer alltid att vara deras mamma. Att få älska så obegränsat, ohämmat, utan frågor för att det är så självklart. En naturlig ömsesidig kärlek, åtminstone när barnen är små. Känslan av att få ha någonting som faktiskt ör mitt, som ingen kan ta ifrån mig. Jag vet det kan låta som om jag talar om en ägodel men tro mig, så är inte fallet.

För mig är barnen viktigast i mitt liv, jag sätter de främst - före allt annat (läs: ante omnis mea familia) före mig själv. Deras välmående är A och O för mig. Jag ser till mina barns behov först innan mina egna ska tillgodoses vilket för mig till mina tankar om detta ämnet som ska leda till ett eget blogginlägg efter en upplevelse förra helgen. Mer om detta i ett annat blogginlägg.


Påskhelgen
Fredagen började med en härlig morgonpromenad med mina barn, Vi gick in om ICA för att handla lite och väl vid kassan dök det upp varor på rullbandet jag inte hade något minne av att jag plockat på mig.. 3-pack Tetra Pak MER..? Phini var visst törstig. Barnen fick varsin stor studsboll. Laaiti med Nemo, Phini med Batman. Phini hittade dessa vid leksakerna och tyckte att både han och Laaiti förtjänade varsin liten leksak.
Barnen och jag spenderade förmiddagen tillsammans i ett lugnt tempo och hade det väldigt mysigt innan vi gick hem till mormor och morfar där barnen skulle spendera natten. Mormor och morfar hade redan laddat upp för deras myskväll. Jag stannade i några timmar innan jag drog hem för att plocka undan och dammsuga inför den planerade festen jag och några vänner anordnat. Jag har bott i den lägenheten sedan 2oo4 och nu var det dags för min första fest.
Min vän Karin kom tidigare än alla andra (hon var ju faktiskt min VIP kvällen till ära) och vi hade skoj som några tonårstjejer med sminkning, hårfix, cider och utstyrsel. Sprayflaskan med glitter var ett attribut som för övrigt kom till användning under resterande natt. Karin passade utomordentligt i sminket jag satte på henne och i örhängen hon fick av mig och det framhävde hennes redan vackra drag då hon är ljuvligt vacker. Hon klär makalöst bra i smink och jag hoppas jag får se henne uppsminkad fler gånger.
Efter en stund dök Charlotte upp med partyfejs och redan glad. Vi satt och lyssnade på musik och Charlotte med den otäcka ovanan att byta musik satte på Holly Dolly som hon & jag festar till. Mina närmsta vänner kom en efter en, Madde, Jenny, Fia kom med några av sina vänner. Björn kom dit och ett trevligt tillskott till kvällen var bl.a Erika som jag egentligen känt ganska länge och Pernilla som är en relativt ny men uppskattat tillskott i min umgängeskrets. För att göra gästlistan kortare räcker det väl att jag säger det kom fler (Somliga som inte vill nämnas eller visas via foto på internet, pfft ;-)).
Erika fick sotade ögon under kvällens lopp som gjorde henne om möjligt mer magiskt vacker, särskilt till det tuperade håret & attribut av döskalle runt halsen (jo, det är illa att träffa mig). Vi hade kul på festen, somliga spenderade den nykter, andra blev odrägligt fulla. När klockan närmade sig 04.00 tyckte jag att de sista grabbarna kunde dra sig hem, vi lär ju ses på någon annan fest snart. Det brukar bli så.
  
1. Min vackra vän Karin
2. Jenny, jag & Erika, hur tuffa som helst.
3. Jag & Erika är jäääävligt tuffa.
 
Erika, före/efter dask av Maddi.

Festen var lyckad & jag är nöjd.



Idag var jag på apoteket och skulle hämta mina recept på järnet & B12: Venofer och Behepan. Jag tappade hakan när jag såg att järnet kostar nästan 900 spänn att hämta. Isch.
Just my luck, apoteket har inte järnet hemma utan det måste beställas och kan hämtas i morgon. Imorgon har jag dessvärre mindre möjlighet till det, då jag blir inlagd på MAS för att det är dags för mina inlägg nu. På torsdag blir jag opererad. Så järnet får vänta till nästa vecka. Men den nya frågan nu är: Kommer läkarna på MAS operera mig när de upptäcker hur dåliga mina värden är och hur sjuk jag egenligen är..?

Håll tummarna.

-/Maddi

Sprut-junkie

Whoa, full rulle i studion igår, så pass att jag fick jobba över. Tack & lov att man har en väldigt flexibel barnpassning. Sen, mitt i alltihop, när jag höll på att slå ut dagskassan, ringde min läkare som fått meddelandet.
För er som inte känner till läget; jag har
anemi sedan några år tillbaka. Det har av någon besynnerlig, fucked-up anledning aldrig blivit av att jag fått rätt medicinering. Jag kan inte (pga av min VBG-operation) ta tabletter eller kapsyler. De måste krossas/tömmas. Den medicin jag behöver är tillskott av järn. Det finns bl.a i tablettform, flytande och även i droppar. Jag har testat allt. Tabletterna kan jag ju, som sagt inte ta. Flytande järn är vedervärdigt. Jag blir illamående och får upp allt igen. Mindre trevligt.

Så förra veckan var jag på vårdcentralen och lämnade prover för att min läkare ville kunna fastställa min diagnos. Efter en timme ringde hon upp mig igen och hade fått tillbaka en del av provsvaren. Inte alla, men tillräckligt för att se att jag hade ett väldigt lågt HB-värde (runt 94, om jag inte minns fel), och för små/lite blodkroppar. Hon ville att vi påbörjade medicinering så fort som möjligt. Hon ordinerade dropparna (Niferex 35 droppar, 4 ggr dagligen) som jag skulle testa innan "drastiska åtgärder tas" som min läkare sa. Jag hämtade mina droppar och påbörjade behandligen senare samma dag. Utan större framgång, bör tilläggas. Dessa droppar är minst lika vedervärdiga som det flytande järnet jag fått tidigare. Needless to say, jag fick inte behålla järnet men däremot fick jag behålla det illamående jag vann på köpet. Cindy, på jobbet, tyckte att det där kan väl fan inte vara SÅ äckligt. Så Cindy hällde i sig EN DROPPE av mitt järn. Av hennes uttryck att döma, var det mindre gott. 60 sekunder senare ulkade hon sig och kastade sig över vasken. Droppen kom nog upp igen, haha. Några timmar senare påpekade Cindy att hon fortfarande mådde illa. "Nu förstår du vad JAG går igenom.. FYRA gånger om dagen..!"
Så jag kontaktade min läkare och berättade att detta inte funkar. Jag kan ju inte behålla järnet.

Så nu ska det drastiska åtgärder till. Jag ska börja ta sprutor. Inte bara av järnet, det visade sig även brist på vitamin B12 och folat. Jag vet inte ännu hur länge jag ska behöva ta sprutor. Men jag kan ju lätt säga att det inte är en dag för tidigt, jag har haft brist sedan minst 3 år tillbaka, testat olika mediciner. Men de senaste veckorna har det bara blivit värre för mig. Jag har varit enormt trött - det är väl inte vidare kul att somna 18:30-19:00 varje kväll..? Att börja gäspa redan vid lunch när man vet att man har både jobbet och barnen att se om. Om man sen går konstant trött, dåsig och kraftlös blir man lättirriterad och det påverkar ju inte bara mig utan även min omgivning. Jag fick reda på symptomen vid brist på järn, B12 & folat och kunde inget annat än nicka instämmande vid allt - Trött? Ja. Kort närminne? Ja. Jag trodde visserligen det berodde på min ålder, man är ju inte ung för evigt, haha. Stickningar i fötter & händer? Kalla händer & fötter? Ja och åter ja.. & åter ja till alla andra symptom.

Det enda som skrämmer mig är sprutor. SPRUTOR! JAG ÄR LIVRÄDD FÖR NÅLAR!!!! Jo jag vet vad du tänker, "men fan, du är ju piercare! Och piercad, tatuerad och fan vet vad" - Ja, jag har hört det några gånger. Men du ska veta att det faktiskt är vanligt förekommande att just piercare själva är nålskygga då de själva ska bli nålade. Jag är väl för fan ingen nåldyna? Men jag är i alla fall rädd för nålar och rädd för att bli stucken. Men vafan, man ska väl utsätta sig för sina fobier och det gör jag nu (visserligen testade jag att donera blod för några år sedan, mindre lyckat försök då jag är svårstucken). Med lite tur blir jag av med denna fobin och kan kanske bli piercad utav helvete sen! Positivt tänkande, eller hur!

Men bättre sent än aldrig! Nu kan det fantamig inte bli värre med detta, bara bättre.
Ännu en sak jag tagit itu med, som legat på is de senaste åren!

-/Maddi

Habanero-kaxig

Min blogg måste - på sistone, åtminstone - vara odrägligt tråkig att läsa. Det finns knappt någon tragik att erbjuda i mina ord längre. För, tyvärr är det så, att tragik får mer uppmärksamhet än allt det positiva man kan vilja dela med sig utav. Jag har pratat med min vän Gabriella om detta några gånger tidigare och hon, liksom jag, har upptäckt att de blogginlägg med flest läsare är de med de mest bedrövliga rubrikerna. Varför är vi människor så jävla morbida att vi hellre läser ett inlägg med rubriken "Våldtagen" än exempelvis "Min underbara sommardag"?

Kan det vara så att jag kommer mista mina läsare bara för att jag numera mår så förbannat bra och mitt liv fungerar så jävla klitsch-klatsch bra? För övrigt vill jag påpeka att jag inte märkt någon skillnad på mina sidvisningar/loggar, jag har fortfarande kvar mina läsare, men hur länge, kan man undra? Kommer ni tröttna på mitt evinnerliga "Fan vad jag mår BRA!"?

För nu råkar det vara just så, att jag mår BRA. Sedan 2oo7 började har mitt liv bara gått bättre och bättre. Mina vänner märker det och alla påpekar det. Pratade sist med en av mina killkompisar (Björn) i telefon igår kväll, han påpekade det likaså, hur mitt liv förändrats och förbättrats och hur jag har åstadkommit mycket, exempelvis jobbet och mitt mer aktiva sociala liv. Allting fungerar briljant och jag suger in mitt liv av allt jag förmår och fullkomligt njuter av alla gåvor livet erbjuder mig. Jag älskar mitt nya liv och kan helhjärtat säga att min 90+kg bantning i oktober förra året (när mitt ex stack) var något av det bästa som hänt mig i hela mitt liv.

Det känns som ett tungt uppvaknande där man gått miste om flera år av sitt liv som man måste ta sig möjhlighet att ta igen. Som om det faktiskt är MIN tur nu - att få leva - det liv jag väljer. Inget av betydelse har egentligen gått emot mig detta året utan snarare har möjligheter serverats mig och jag är inte blind för dessa unika tillfällen utan tar tag i dem, omfamnar och njuter tacksamt. Min ekonomi har nästan tredubblats sedan seperationen. Mitt hem är inrett, dekorerat och städat. Barnen har fler kläder, fler leksaker och mer uppmärksamhet från en mycket gladare mamma. Jag har kunnat byta stil, både i kläder, smink & frisyr. En total make-over, utan att behöva lyssna på "så kan du inte se ut, så får du inte gå ut" Jag har, som ni alla vet, fått tillbaka jobbet som betyder fruktansvärt mycket för mig och jag kan inte tjata nog i sönder det ämnet. Jag är ju duktig på det jag gör, omtyckt och uppskattad på jobbet. Perfekt. Min umgängeskrets har likaså tredubblats, mitt sociala liv är enormt mer aktivt, jag träffar mycket nya människor och är tacksam att få ha så många vänner.
Mitt självförtroende har gått från -1 till 8. Nästa vecka ligger det förmodligen på 10 (boobisarna ju!). Mitt nyvunna självförtroende måste jag nog till stor del tacka de männen i mitt liv de senaste månaderna, som på ett eller annat sätt gett mig den typ av uppmärksamhet & komplimangersom bara en man kan ge en kvinna för att få henne att känna sig snygg, sexig, vacker & attraktiv och "one of a kind".
Jag visste inte att jag var så vacker (?) tills jag blev singel, mitt ex lyckades aldrig övertala mig. Men jag har insett att vara singel (vilket jag mer än trivs med) är ett medvetet val jag gör. Dagen då jag bestämer mig för att binda mig, kommer jag förmodligen inte behöva vänta länge. Just nu vill jag njuta av min plats i rampljuset, "my 15 minutes", och glassa i uppmärksamhet och komplimanger.

Jag har åstadkommit mer de sista månaderna än vad jag gjorde i mitt tidigare odrägligt destruktiva förhållande och jag är fruktansvärt stolt över mig själv. Jag känner hur jag, mycket snabbare än förväntat, återtar den jag en gång var - Kaxig som habanero men söt som socker, brukar jag säga. Den Maddi som inte lät sig trampas på - av NÅGON, som ALLTID hade svar på tal & truten med sig, som stod etsad vid sin moral och etik och lät den ruckas för ingenting.
Nu stampar och skriker jag nästan lika högt och tydligt som jag en gång gjorde och det mest passande citat jag kan tänka mig i det sammanhanget är "I won't back down".
Om du hade träffat mig för första och enda gången för ett år sedan för att sedan stöta på mig igen idag, hade du förmodligen varken känt igen mig eller mitt liv.

Jo det är sant. Kärleken är blind, men det är inte jag...
... längre.

-/Maddi
Repossessing herself.

Style it up!

Helgen som gick var min barnlediga helg. Men jag var inte barnledig och hade faktiskt inte förväntat mig att vara det iheller. Min son Phini vägrar fortfarande åka hem till sin pappa, han vill hellre vara hemma hos mamma. Eftersom deras pappa då inte tar med den lille iheller för att han inte vill "sära" på dem (ens i några dagar, inte ge de kvalitétstid som erbjuds vid ett ypperligt tillfälle) hade jag bägge mina kottar hemma.

Det var en händelserik helg, för oss alla tre! Barnen fick nya frissor på fredagen. De ser ut som små mini-nazister med den trimmade frisyren, särskilt Laaiti som vi är ute då han har en bombajacka.. haha. Sött!
Phini bestämde sig för att släppa sin blöja, han ville hellre ha spindelman-kalsonger på sig. YAY! Äntligen har mitt tålamod fått lön, haha! Han var enormt duktig hela helgen, på sin höjd, 2-3 olyckor.
Kolla in dessa kallingarna, visst är han COOL!

Barnen spenderade några timmar hos sin mormor & morfar då jag hade tid hos min fenomenala stylist. Jag hade mina vänner Karin & Jenny med mig och allt i allt hade vi trevligt. Jag gav min stylist mer fria händer denna gången och förlitade på hans fingerfärdighet med sin tretusen kronors sax. Han hade idéer som ett tufft tag, med ljusare toppar i röda nyanser. Mer knullrufs än senaste styling.

Kolla skillnad
 
Före                   Efter


Lördagseftermiddag spenderade jag med barnen och Karin. Vi tog en härlig vårpromenad till ICA, smaska glass på vägen hem & käkade paj tillsammans innan barnen fick lite godis. Natten spenderade barnen hos mormor & morfar och jag drog iväg på fest hem till min vän Josefin.
Festen var okej, lite för mycket "allvarliga diskussioner" och kanske inte direkt min åldersgrupp att festa med. Jag som redan hatar tonåringar fick stå ut med en massa infantila 21-åringar, haha. Josefin är fruktansvärt mogen för sin ålder, kanske för att hon är tvåbarns mamma, men deras vänner är inte föräldrar... Nåja, låter mina tankegångar vara osagda.

Söndagen var min kvalitétstid med mina barn. Jag hämtade barnen och vi gick direkt till lekplatsen för att åka rutschkana, gunga & springa rundor. Efter ett tag gick vi upp & lagade mat innan vi gick hem till Madde & Kevin för att leka lite där med. Phini var inte riktigt på hugget utan ville hellre hem och Laaiti var trött likaså. Vi drog hem med Charlotte som också kommit över. Efter ett tag gick vi ut på gården igen för att denna gången leka lite med Daniel, deras kompis. Mormor kom ut & åkte rutschkana med barnen innan vi fick gå hem & laga mat. Lätt middag bjöds på, omelett på kasslertärningar & riven emmental med dragon, sallad och nybakta bullar. Mums.
Barnen slängdes i ett bad innan kvällsmys. Oftast får de något att äta och en mugg rooiboos (sydafrikanskt rött thé) men just igårkväll ville de hellre ha varm choklad, så det ordnade mamma =)

   
Bild 1. Kevin, Laaiti & Phini, med Vilda i bakgrunden..
Bild 2. Laaiti har snott storebrors tjej Tindra.. ajabaja..
  
Bild 3. Laaiti & Phini upptäcker någonting.
Bild 4. Min vackra son..!
Bild 5. Mini-nazi Laaiti med mlapp.


Allt i allt, en fin helg.. Idag är det jobb som gäller för mig. Jag slutar 19 och får vänta ganska länge på bussen hem. Sist jag slutade 19 var jag hemma 20:30.. drygt som fan..

-/Maddi